22_sidenbladh1

av Danmark och Norge, anbefalldes luftskyddstillstånd. Planlagda
åtgärder började genomföras. Fastighetsägarna ordnade central upphandling
av bjälkar och annan materiel som behövdes för de enskilda
skyddsrummen.
Att raskt erbjuda stockholmarna den trygghet de begärde var dock
en uppgift omöjlig att lösa. Redan den 20 september 1939 hade Yngve
Larsson för fullmäktige redovisat faktiska förhållanden. (Se även
Yngve Larsson 1977, s. 607f.) Vad som då, tre veckor efter krigsutbrottet,
fanns var nästan ingenting. Den gamla Brunkebergstunneln,
de ännu äldre valven innanför Strömparterren under Norrbro och
under olika torg i staden nio offentliga toaletter, vilka var och en
beräknades ge skydd åt 70 personer. Därutöver kunde gångarna under
Slussens klöverblad erbjuda visst skydd, och inte mindre än 1400
personer beräknades få plats i det stora garaget under Medborgarplatsen.
Sammanlagt fanns det skydd för litet mer än 4 000 personer,
dvs. mindre än 1 % av innerstadens bofasta befolkning.
Samtidigt ordnades det så att delar av stadens arkiv tillsammans
med konstföremål från Stadshuset och Stadsmuseet kunde överföras
till förvar i ännu inte i anspråk tagna delar av reningsverket vid
Henriksdal. Man gjorde gjutformar till Gustav 111:s staty på Skeppsbron,
och de övriga statyerna i staden fotograferades och mättes. S:t
Göran och Draken flyttades fi-ån Storkyrkan till en oanvänd tunnel
under Söder, dar den fick tillbringa ett par år.
I fastigheter av olika slag gjordes nu enskilda skyddsrum. I nya
flerfamiljshus gjordes de från början, och i de befintliga undersökte
man vilken del av källaren som bäst kunde förstärkas. Förortsborna
ansåg sig dock missgynnade, eftersom det inte byggdes några offentliga
skyddsrum utanför tullarna. För att möta detta beslöt man 1941 att
villaägare skulle kunna av staden få låna ett par hundra kronor för att
förstärka sin källare (U 2021 194 1).
Civilförsvarslagen 1944 gav ytterligare befogenheter att kräva enskilda
skyddsrum i flerfamiljshus. Man bröt igenom och gjorde öppningar
i källarmurar mellan husen för att öka möjligheterna att rädda
folk som blivit instängda av rasmassor.
Intresset börja slappna något efter sommaren 1945, men den 15
februari 1946 föreskrev dock regeringen att skyddsrum skulle byggas
vid tunnelbanestationerna. Många tyckte att beskedet kom väldigt
sent. Men man var då i alla fall i färd med att projektera om, därför att
tågen beräknades få åtta vagnar i stallet för sex. Plattformarna måste
förlängas därefter - se kapitel 7. Skyddsrum förlades under plattformarna;
det vid Odenplan rymmer nu Spårvägsmuseet.