22_sidenbladh1

igång 1908 och redan efter ett ar kunde man räkna 10 miljoner
trafikanter. Busstrafik startade 1923 och det året utgjorde den sarnmanlagda
förortstrafiken 30 miljoner. Ar 1930 var den uppe i totalt 52
miljoner. Med en sådan takt i tillväxten skulle man snart komma till att
spårvagnar i innerstadens gator, t.ex. i den blott 16 m breda Hantverkargatan,
inte längre kunde klara trafiken.
Järnvägar eller spårvägar?
Järnvägar till Saltsjöbaden och Djursholm hade på enskilt initiativ
byggts redan på 1890-talet. På de vanliga järnvägarna förekom tidigt
förortstrafik, och regeringen ansåg i början av seklet att det var en
statlig angelägenhet att utreda hur förortstrafiken runt Stockholm
skulle ordnas. Civilministern, P. A. Schotte, i Staaffs regering gav 1906
civilingenjören Erik Winell uppdrag att utreda förortsbanefrågan,
vilken han redovisade följande år (B 291 1907). Det fanns redan har ett
oupplösligt samband med utredningar om nya sträckningar för stambanan
genom staden. Ett alternativ, den s. k. Skanstullslinjen, hade
1905 utretts av en konsultfirma Gleim & Eyde. Där arbeta'le en 22-
årig ingenjör, den flera gånger nämnde Gösta Lundborg. Han kom
1919 att bli nara medarbetare till Winell.
Det fanns två alternativa tekniska möjligheter. Antingen kunde förortstrafiken
tas om hand av speciella något »lättare» byggdajärnvägar,
vilket man som nyss nämnt redan hade erfarenheter av. Eller också
kunde man bygga spårvägar, som kunde vara »tyngre» eftersoin vagnarna
inte behövde blandas med den vanliga gatutrafiken. När Winells
förslag blev känt begärde Stockholms Nya Spårvägsbolag, som
ägde linjen till Sundbyberg, att fa sin infartsfråga utredd. Djursholmsbanan
och trafikbolagen p2 Lidingö passade på och krävde koncession
på tunnlar, så att deras tåg skulle kunna gå ner till Sveavägen
oberoende av gatutrafiken.
Detta allt gjorde att staden den 19 juni 1908 tillsatte en särskild
kommunikationskommitte. I sitt två år senare avlämnade betänkande
(B 31, 32 och 331 1910) instimde denna i Winells krav på jarnvägsmässigt
byggda och drivna förortsbanor. Man förestillde sig att det skulle
krävas två linjer som korsade varandra under Nedre Norrmalm. Till
linjen västerifrån skulle även föras förortståg från Visteråsbanan, och
till linjen norrifrån även Djursholmsbanan om den gavs en ny infart
norr och väster om Brunnsviken. Om fjärrtrafiken på vastra stambanan
fick sin infart över Smedsudden, kunde den nord-sydliga fororts-