22_sidenbladh1

Därutöver behövdes
100 lägenheter som ersättning för >>utrangerade.
1 200 lägenheter för hembildning genom nya äktenskap
600 lägenheter för inflyttade till staden
1 900 lägenheter tillsammans.
Totalt skulle således behövas 3 330 lägenheter. Behovet uppdelat på
lägenheter av olika storlek visade en brist på 1 177 om ett rum och kök
medan det fanns lediga lägenheter tillräckligt av alla andra storlekar.
Genom omfördelning - varigenom familjer som »egentligen inte skulle
behöva» två rum och kök anvisades sådana -, kunde man något
reducera behovet av nya lägenheter om ett rum och kök. Detta är dock
en under dessa år ständigt återkommande slutsats: För att minska
bostadsbristen måste det byggas en ännu större andel lägenheter om
ett rum och kök.
Den genomsnittliga lägenhetsstorleken gick stadigt ned. Fram till
och med 1923 hade antalet rum per kök hållit sig omkring tre, 1925
var den drygt två och ett halft och redan 1927 under två. Då är dock
endast lägenheter med kök medräknade. När byggnadsverksamheten
var som störst 1929 påbörjades nära 6000 lägenheter med kök och
3 400 (!) lägenheter utan kök. Av hela antalet var 77 % ett rum och kök
eller rum utan kök. Stadens organ, de kooperativa och de enskilda
byggnadsföretagen samverkade alla till detta. Det förvånar inte att
Stockholms innerstad senare kommit att bli en stad med många pensionärer.
Från och med 1920 erbjöd staten genom bostadslånefonden kommunerna
vissa möjligheter att förmedla »sekundärlån» till billiga lägenheter
och egna hem. På kommunalt håll, bl. a. i Stockholm, ansågs
dock de statliga åtgärderna otillräckliga och delvis fel inriktade. Inom
Stockholm utbildades under dessa år två speciella former för bostadsstöd.
Den s.k. stora bostadssubventionen bestod av en kommunal
lånegaranti med ränte- och amorteringsfrihet under tio år. Den
s. k. lilla bostadssubventionen bestod av räntefrihet under tio år på en
del av köpeskillingen för tomten samt, sedan bygget blivit firdigt,
uppflyttning av de som säkerhet för köpeskillingsreversen tagna
inteckningarna intill 80% av taxeringsvärdet. Därutöver förekom
det nedsättning av tomträttsavgäld under tio år, men under denna
tid används ännu inte tomträtt i innerstaden utan endast i ytterområdena.
Fram t. o. m. 1925 begärde staden årligen hos k. m:t att få förmedla
sekundärlån motsvarande en rätt stor del av det av riksdagen för hela