22_sidenbladh1

tunnelbanestrackning från Tegelbacken i Vasagatan, Klarabergsgatan
och Sveavägen, med station nara det torg som skulle utbildas där den
ost-västliga huvudgatan skulle korsa Sveavägen. Lilienberg föreställde
sig att stadens nya hjärtpunkt skulle vaxa fram dar, och följaktligen
måste tunnelbanan ledas dit. Så blev det också.
Lilienberg fick omgående användning för sin generalplan nar han i
november 1929 fick stadsplanenamnden att besluta om trafikförbindelserna
på stadsholmens västra sida - se kapitel 4 s. 144. I fråga om
stadsplan för Nedre Norrmalm insåg man att stadsplanekontoret inte
allena kunde föra frågan till beslut. Som ett första steg beslöts att det
borde ordnas en allmän tavling.
Norrmalmstavlingen
Den 25 februari 1931 begärde stadsplanenamnden att få ordna en
allmän svensk tavling om stadsplan för Nedre Norrmalm. Varför
gjorde den det?
Lilienbergs i 1928 års generalplan presenterade förslag till trafikleder
genom Nedre Norrmalm hade väckt debatt. Framför allt gällde
den Sveavagens neddragning till Gustav Adolfs torg. Tage William-
Olsson, vid denna tid engagerad av skönhetsrådet för att framlägga
förslag till Slussenområdets reglerande, höll i Samfundet S:t Erik den
13 december 1929 föredrag om: Sveavägen, studier till Stockholms
generalplan (SEA 1930, s. 11-34). Under det år som förflutit sedan
Lilienbergs generalplan blivit offentlig hade olika kritiska röster
kommit till tals, men Tage William-Olsson var den som verkligen
bemödade sig att argumentera och komma med andra lösningar. Han
gav i sitt föredrag starka skal för att sveavägen inte borde dras ner till
Gustav Adolfs torg. (Det var i detta sammanhang som han visade ett
förslag till ngalleria* i Norra Smedjegatans Sträckning, vilket mer an
fyrtio år senare förverkligats.)
Det fanns dock aven inom stadsplanenamnden de som var mycket
kritiska mot Lilienbergs förslag, och deras talesman var vice ordföranden
arkitektprofessorn Erik Lallerstedt. Lilienberg och Harry Sandberg
måste ha insett att de, för att kunna komma vidare med frågan,
var tvungna att i en tavling vädja till fristående fackman. I det inledningsvis
nämnda beslutet fick de visserligen majoritet för att begära en
allmän svensk tävling, dar de tävlande skulle visa Sveavagens ned-