22_sidenbladh1

i någon mån därigenom att skyddsrum inrättades under plattformarna
på flertalet stationer i innerstaden - se föregående kapitel.
En viktig omständighet att förslaget om en djupt liggande tunnel
inte blev accepterat var Lundborgs och andras strävanden att få banan
så nara markytan som möjligt. Rulltrappor var dyra och om banan låg
nara gatuplanet kunde man klara sig utan dem för nedåtgående
trafikanter. Då skulle man också få fler som reste korta sträckor i
innerstaden, och sådana resor gav inkomster utan att kosta något
extra. Ibland gjordes avståndet till gatan så knappt att ledningar inte
kunde korsa över tunneln. Skanstulls station hade 1932-33 fått bara
en utgång i sin södra ande mynnande på en refuge mitt i Götgatan.
Nar man 1952 skulle förbättra tillgängligheten fick man i norra änden
göra en gångtunnel under spåren och sedan för gångtunneln i södra
änden lyfta Götgatan i en puckel som 1978 ännu består.
Beslutet 194 1
Den stora debatten och det avgörande beslutet att Stockholm skulle
bygga tunnelbana kom i fullmäktige den 16 juni 1941, det sista beslutet
först klockan 4 om morgonen (U 15711941). Yngve Larsson har i:
»Mitt liv i stadshuset. en rätt utförlig skildring av såväl utredningarna
som det politiska förspelet till detta beslut (Yngve Larsson 1977, s.
532-543).
Det är viktigt att påminna om rollfördelningen och om de ändringar
i denna som ägde rum kort förut. Yngve Larsson hade visserligen varit
ordförande i 1930 års trafikkommitté och i 1939 års tunnelbanedelegerade)men
fram t. o. m. september 1940 var Harry Sandberg föredragande
borgarråd i planarenden. Detta var betydelsefullt bl. a. då
tunnelbanan var en tung faktor i planeringen av Norrmalm. I stadsplanenamndens
förslag 1936 (B 121 1936) börjar avsnittet: »Namndens
förslag. med en redovisning av nio olika alternativ för banans sträckning,
och det var stadsplanenamnden som, med sin plan som huvudargument,
målmedvetet drev Sveavagslinjen. Harry Sandberg hade
också 1938 försökt att få beslut om både Norrmalmsplanen och banan
(U 9811938). Men den 1 oktober 1940 blev Yngve Larsson chef för
stadsbyggnadsroteln och hade därmed till sitt förfogande både gatukontoret
och stadsplanekontoret - aven om han nu inte kunde styra