22_sidenbladh1

organiserades som en självständig byrå inom fastighetskontoret. På
kontorets arkitektavdelning utarbetades typritningar. Småstugebyrån
upphandlade allt byggnadsmaterial, rådde och kontrollerade byggarna.
Byggnadsstommarna tillverkades på fabrik, väggarna i fardiga
block med dörrar och fönster insatta - dock ej glasen. Allt annat virke
levererades färdigkapat. Byrån såg till att behöriga montörer kom och
installerade de färdigtillpassade ledningarna. Småstugorna i Stockholm
var nastan de första hus i Sverige som i verkligt stora serier
tillverkades »monteringsfardigan på fabrik.
Ar 1930 utökades programmet till att omfatta 400 stugor. Så pågick
verksamheten till 1940 då den utökades till att omfatta även radhus
byggda på entreprenad. Dessa såldes till familjer i småstugekön, vilka
kunde uppbringa erforderligt kapital motsvarande 10 % av byggnadskostnaden.
Fram t. o. m.' 1950 byggdes över 6 200 småstugor, friliggande
eller i form av radhus. Ar 1967 organiserades verksamheten
om, och två år senare utökades programmet till 700 hus per år varav
hälften skulle byggas på entreprenad.
Småstugorna blev uppskattade av nastan alla. De vann t. o. m. viss
internationell berömmelse. Det som imponerade var det disciplinerade
självbyggeriet, De borgerligas ekonomiska betänkligheter vissnade
bort. Hyrorna i innerstaden sjönk inte, och familjerna övergav inte
sina stugor. »Några söndagsförmiddagars arbete» visade sig binda
dem vid sina hem val så starkt som inbetalda pengar. Belåningen
kunde delvis överföras till tomträttskassan, vilket högern förordat,
och senare kunde statliga egnahemslån utnyttjas varigenom stadens
direkta engagemang minskades.
I verkligheten blev stadens lån i stugorna lika med vad staden betalt
för de använda byggnadsmaterialen. Beräknade lånevarden låg dock i
alla fall så mycket högre an dessa utlägg, att lånen i genomsnitt bara
utgjorde 75 % av byggnadsvardet, och inte i något fall kom man i
närheten av den angivna lånegransen 90 %.
Byggnadsarbetarnas fackföreningar var dock kritiska mot självbyggeriet.
I ~Amatörbyggeri eller yrkesmässig småstugeproduktionn, utgiven
194 1 av Samverkande byggnadsfackförbunden och skriven av
Uno Ahren, då stadsplanechef i Göteborg, och Ivar Olsson, sekreterare
i Byggnadstraarbetarförbundet, kritiseras småstugerörelsen från
flera olika utgångspunkter.' Författarna frågar om »ett så omfattande
fritidsarbete kan stå i anslutning till arbetarrörelsens allmänna strävan
om förkortad arbetstid». Det skulle röra sig om »dubbla dagsverken
under mer an ett halft år». Det angavs att i genomsnitt 800 arbetstimmar
skulle ha krävts, men i den strax omtalade jämförande kalkylen