22_sidenbladh1

kommunikationsminister och SJ ense om att det inte kunde vara
rimligt att bygga nya höga järnvägsbroar över både Hammarbyleden
och Riddarfjärden. Om mastade fartyg anvisades. den förra vägen,
borde tiderna för öppning av järnvägsbron över Söderström kunna
inskränkas mycket kraftigt och sammanbindningsbanan därför under
lång tid ligga kvar. Det kunde vidare inte heller vara rimligt, menade
man, att flytta järnvägen för att bereda plats på Riddarholniens insida
för en förortsbana, om vilken man inte visste när den verkligen skulle
behövas. SJ:s egna förortståg kunde ännu länge nyttja samma spår
som fjärrtrafiken. Allt detta hör till bakgrunden för 1923 års bangårdsavtal
- se kapitel 4.
På den statliga sidan måste känslan av ansvar för förortsbanorna
runt Stockholm ha minskat sedan staden 1918 blivit ägare till alla tre
spårvägsbolagen. Alla spårvägslinjer utom Lidingöbanorna hade därigenom
blivit stadens.
Redan innan den statliga utredningen kommit särskilt långt tillsatte
staden 1918 en trafikkommitte, som 1921 föreslog ett system av snabbspårvägar
som successivt skulle kunna byggas om till förortsbanor.
Den viktigaste, den nord-sydliga banan, skulle följa SJ:s spår och i en
båge genom Karlberg och Huvudsta i Solna på bro över Ballstaviken
nå exploateringsområden i Bromma. Spårvägslinje 12 hade vid denna
tid inte nått längre än till Äppelviken och kunde få en ny oberoende
infart i den ännu inte utbyggda Norr Malarstrand. För oss synes
tanken att staden skulle kunna bygga förortsbana i främmande kommun
på mark som disponerades av militära myndigheter alternativt
ägdes av Max Vibom mer än lovligt oskuldsfull. Sigfrid Siwertz hade
dock 1920 utgivit romanen ~Selambsx.
Nästa tur i denna långdans är den av P. G. Hörnell ledda studien,
som redan skildrats i kapitel 4. Från denna tid, ungefär 1925, förutsättes
för alla utredningar att spår för både SJ och förortsbanan skulle
beredas plats på Riddarholmens insida. Man trodde att det skulle
räcka med sammanlagt fyra, men det blev sex. (Winell och Ivar Tengbom,
från 1924 chef för byggnadsstyrelsen, talade dock alltfort om
Smedsuddslinjen.) Sedan kom Lilienberg 1928 med sin generalplan,
vars innehåll i fråga om förortsbanor redan ar omtalat.