22_sidenbladh1

var redan till största delen fullbyggt innanför gränser som inte kunde
flyttas. »Fingrarna. låg i andra kommuner, där det fanns andra uppfattningar.
Därutöver kunde Stockholm skaffa tillräckligt med pengar
för att bygga sig en tunnelbana. Det kunde inte Köpenhamn.
Men åter till Stockholm. I april 1945 hade Yngve Larsson skrivit till
samtliga stadens förvaltningar och begärt uppgifter om markbehov
och eventuellt föreliggande program för framtiden, vilka borde inarbetas
i generalplanen. Svaren på denna rundfråga kom in före sommaren
och visade en synnerligen heterogen bild.
Samtidigt märkte vi Stockholms beroende av grannkommuner och
av statliga förvaltningar, främst statens järnvägar. Från dessa slags
myndigheter gick detju inte att få upplysningar genom att skriva brev.
Vi fick istället skicka upp någon yngre frimodig ingenjör, som val
alltid hade några bekanta på respektive kontor, med vilka han kunde
snacka och så få fram bästa möjliga upplysningar. Den metoden
tillämpades rätt ofta aven gentemot andra stadens förvaltningar,
nar vi tyckte att de svar som kommit via verksledningen var för
knappa.
Vi arbetade vidare i syfte att få fram en första utgåva av förutsättningar
och normer. Vi ansåg det angeläget att verkligen få diskutera
igenom dessa innan man kastade sig ut i debatter om konkreta förslag,
och menade b1.a. att de långt utdragna diskussionerna om Nedre
Norrmalm gått snett därför att man inte först kunnat formulera förutsättningar
och normer för arbetet.
Vi kunde dock inte odelat ägna oss åt denna vår huvuduppgift. I
april 1945 flyttade generalplaneutredningen - GPU - från Stadshuset
och fick tillsammans med spårtrafikavdelningen lokaler vid
Klarabergsgatan, delvis med utsikt över Klara kyrkogård. Även om
flera av oss saknade den litet högtidliga stimulans som det innebar att
alla dagar ha sina vägar genom Blå Hallen, var det skönt att komma en
bit ifrån det övriga kontoret. Där var många lockade att överlämna
krångliga frågor till GPU. Nästan vad som helst kunde man påstå ha
betydelse för generalplanen, aven om vi menade att det ofta var
struntsaker. Men det fanns viktiga frågor också som vi ville ägna oss åt.
Framför allt var det de tillsammans med fastighets- och gatuförvaltningarna
upprättade programmen för bostadsproduktionen under
nästkommande år.
Bet var besvarande att det inte fanns någon aktuell regionplan.
Visserligen hade jag i nära fyra år varit på lansarkitektkontoret och
kände väl till länets problem, men mycket hade hunnit andra sig sedan
Einar Nordendal i början av 1936 avslutade sitt arbete med den första