22_sidenbladh1

säljning och bebyggelse hade därefter fortsatt som förut. Medan stadens
egna exploateringar redan före inkorporeringen kunde drivas
och drevs i stort sett som en intern administrativ angelägenhet, måste
de andra förorterna, sedan de kommit innanför stadsgränsen, regleras
med stöd av gällande lagstiftning i fråga om stadsplan och fastighetsbildning.
Förhållandet skildrades senare på följande sätt: .Brännkyrka
blev staden och staden hade egna barn att sörja för. Det blev
intet över åt styvbarnen i Brännkyrka som man fått på halsen^.^
De områden som börjat bebyggas före inkorporeringen kunde ha
stadsplan därför att de antingen utgjort del av municipalsamhälle eller
fått särskilt förordnande av k. m:t. I det senare fallet fanns ingen
skyldighet för .det allmänna» att skaffa sig äganderätten till gator och
vägar än mindre att anlägga dem. Av hävd - ända sedan medeltiden
-- ålåg det ägare av tomt i stad att svara för anläggandet av gatan
framför tomten. Från och med stadsplanelagen 1908 hade staden rätt
att utan kostnad få äganderätten till gatumarken men var å andra
sidan skyldig svara för att gatorna blev byggda; kostnaderna skulle
dock exploatören eller tomtägaren svara för.
Staden och Brännkyrka kommun hade 1910 avtalat om att göra
gemensam framställning till k. m:t om införlivning. I kungabrevet den
22 mars 1912 angavs bl. a. följande villkor: »Det införlivade områdets
förseende med vatten från allmän vattenledning . . . skall ske snarast
möjligt . . . i den ordning och till den omfattning, som stadsfullmaktige
med avseende å områdets bebyggande tid efter annan besluta.. Vägar
och avlopp omnämndes inte alls.
Några stadsplaneavtal mellan staden och exploateringsföretag hade
förelagts stadsfullmäktige redan 1910 tillsammans med ärendet om
inkorporeringen. Detta gällde bl. a. Gröndal och Aspudden. Senare
tillkom flera sådana avtal t. ex. för Fridhern (dvs. Mälarhöjden), Liseberg
och Stureby.
Ända fram till 1925 hade staden börjat »sanera. gator och vägar så
snart staden blivit ägare till gatumarken. Man begärde inte bidrag från
enskilda tomtägare, men väl av exploatörerna. För att minska stadens
kostnader försökte man dock efter 1925 få bidrag från alla markägare.
För en rad områden, där exploatören hunnit försvinna och fastighetsägarna
sammanslutit sig i föreningar, visade det sig omöjligt att frivilligt
komma överens om hur mycket tomtägarna skulle bidraga med
för att få gator och avlopp anlagda.
I diskussionerna gick man tillbaka till de i kungabrevet nämnda
villkoren, men en svårighet var att Brännkyrka kommun upphört att
existera och att fastighetsägarna inte ansågs »intaga partsställning* i