22_sidenbladh1

på 100 kronor när och tvärsektioner måttsatta i cm. (Tjugo år senare
bestämdes att vagnarna skulle göras 4,6 cm bredare.)
Varför tunnelbana i Stockholm?
Hur koin det sig att man redan 1930 på allvar började projektera ett
systein av lokalbanor som i innerstaden skulle gå i tunnlar? Stockholm
hade då blott 430 000 invånare, med förorter 600 000. Ar 1941 hade
folkmängden i staden stigit till 600000. Man var medveten om att ute i
varlden ansågs underjordiska banor nödvändiga först vid en folkmängd
omkring 1 miljon. Ännu 1937, när det första systemet var fullt
färdigt, hade staden just nått 800000. Storstockholm hade då visserligen
1,l miljoner invånare, men tunnelbanan betjänade ännu inte
någon befolkning utanför stadens gräns.
Går vi tillbaka till 1941, kan man konstatera att aldrig förr hade en
så liten stad beslutat sig för att bygga tunnelbana. Den som kommit
närmast var Budapest som hade ca 700000 invånare när den 1896
som första stad på den europeiska kontinenten kunde inviga en underjordisk
bana i Pest. Omkring 1957 fanns det i varlden ca 100 städer
större an Stockholm, men bara 20 av dessa hade tunnelbanor. I Europa
fanns då 35 miljonstäder men i endast 11 fanns det sådana banor.8 I
USA fanns det i 3 av 15, i Canada i 1 av 2, i Sydamerika i 1 av 6, i Japan
i 2 av 3 och i Australien i 1 av 2. I Asien utom Japan fanns det 25
miljonstäder men ingen hade 1960 tunnelbana.
Efter sammanslagning med Aker 1948 fick Oslo 430000 invånare
och beslöt strax därpå att bygga ett av kommunen ägt, delvis underjordiskt
spartrafiksystem. I Helsingfors började man på allvar projektera
en metro 1936 när staden hade drygt 420 000 invånare.
Denna rätt utförliga redovisning anser jag motiverad. I senare tiders
diskussion har man så ofta fått höra att Stockholm byggts om för att
passa bilisterna och att inte tillräckligt glorts för den kollektiva trafiken.
Ända fram till 1965 betala e staden och det av staden helägda AB
Stockholms Spårvägar alla k t 5 tnader för tunnelbanesystemet, och
torde därmed ha satt kommunalt världsrekord i fråga om satsning på
kollektiva trafikmedel.
I början av 1930 ansågs alltså Stockholms trafikproblem .säregna»,
därom var stadens egna och från Tyskland inkallade experter ense.
Trafiken från förorterna måste igenom ett litet antal passager vid de
gamla tullarna. At söder fanns det tre broar, förutom järnvägsbron
över Arsta holmar, mot väster bara en och mot norr, utom järnvägarna,
bara fyra utfarter. De första spårvägarna till förorter hade kommit