22_sidenbladh1

Kungliga parker
Kungstriidgården och Humlegården
I »kungliga huvudstäder» finns det nästan alltid »kungliga parker»,
som så småningom gjorts tillgängliga för allmänheten. Kungsträdgården
och Humlegården, båda visserligen formellt kronan tillhöriga
tomter, gjordes för länge sedan tillgängliga för stockholmarna som
parker. Kungsträdgården öppnades 18 18 och Humlegården i viss
utsträckning redan 1765. Under slutet av 1800-talet betalade kronan
staden för att parkerna skulle skötas, men 1907 hade staden övertagit
det ekonomiska ansvaret för Kungsträdgårdens skötsel. Redan 1869
uppläts huvuddelen av Humlegården till staden.
Äganderätten till Karl XII:s torg var länge oklar, men man enades
1940 om att kronan blott ägde det som varit tomt åt det 1825 brunna
och rivna Makalös, medan allt det som vunnits genom utfyllnader i
Strömmen var stadens (B 1311940) - utfyllnader i vattnen tillfaller
sedan gammalt staden, oavsett vem som äger den gamla strandmarken.
Parkernas formella egenskap av tomter ledde till att man vid skilda
tillfällen övervägde att använda dem för offentliga byggnader. I Humlegården
hade Kungliga Biblioteket byggts 1865-78 och senare blivit
tillbyggt två gånger, 1926-27 och 1961. Den närmast Hamngatan
belägna delen av Kungsträdgården hade diskuterats som tomt för
Nationalmuseum, opera och kanslihus. Ännu 1923 talade kronans
representanter om behovet av en ordentlig fondbyggnad vid Hamngatan.
Under 1928 års riksdag motionerades om att Stockliolms stad borde
åläggas att betala för att få utnyttja dessa tomter - och några andra -
som park. Uppdrag att förhandla med staden lämnas till 1939 års
markkommission, och i den stora uppgörelsen blev man överens om
att staden skulle betala 800000 kronor kontant samt från och med
1942 100 kronor om året för vardera området »till erinran om upplåtelsernas
natur». Avtalet förutsattes gälla i 50 år (B 1311940). Genom
ett nytt markavtal 30 år senare överläts emellertid Kungsträdgården
till staden med äganderätt från l januari 1971.
Den popularitet som Kungsträdgården åtnjöt ännu under början av
detta sekel berodde på att den omgavs av flera restauranger och
nöjeslokaler. Även gamla Dramatiska Teatern ingick i miljön. Samtidigt
som bankhus och andra kontor växte upp kring Kungsträdgården
vissnade folklivet bort. Träd, rabatter och kungastatyer var inte ensamma
tillräckligt attraktiva.