22_sidenbladh1

Carl Lindhagen in i fullmaktige. Inom rikspolitiken fanns vid denna
tid stort intresse för egnahemsfrågan, men där sysslade man mest med
lantarbetarnas bostäder. I alla riktningar runt Stockholm växte det
upp förstadsbebyggelse, ofta av mycket låg kvalitet. Varken sockenstyrelserna
eller länsstyrelsen hade möjligheter att styra verksamheten.
I stadsfullmaktige väcktes 1903 motion om inkorporeringar.
Aret därpå uppdrog k. m:t åt överståthållaren att fråga fullmaktige
om inte tätbebyggda områden utanför stadsgränsen borde inkorporeras.
Fullmäktige tillsatte en kommitté som den 30 december 1907
förordade införlivning av Nacka, Brännkyrka, Bromma, Sundbyberg,
Solna och Lidingö. Förhandlingsdelegerade tillsattes den 23 mars
1908, och efter framställning beslöt k. m:t att Brannkyrka med Liljeholmens
och Örby municipalsamhällen skulle inkorporeras fr. o. m.
1913. Motsvarande beslut om Bromma med Mariehälls municipalsamhälle
kom senare och skulle gälla fr. o. m. 1916. Lidingö och Nacka
hade då tackat nej till inkorporering. I Sundbyberg var man mycket
tveksam, och i fråga om Solna ville Stockholm när det kom till kritan
inte fullfölja.
Detta var bakgrunden. Ar 1903 diskuterades markköp inom drätselnämndens
första avdelning, som var ansvarig nämnd på detta område
och leddes av den mäktige grosshandlaren Edvard Liljewalch,
stadsfullmaktige 1887-1906. Hans stora betydelse i stockholmspolitiken
framgår av att Yngve Larsson i sin presentation av »den kommunala
eliten vid sekelskiftet. börjar med honom (Yngve Larsson 1967, s.
451). På nyåret 1904 förelåg kontrakt med statsrådet Wilhelm Odelberg
på Enskede om att staden skulle få köpa den drygt 600 hektar
stora egendomen för 2 miljoner kronor. Det var värdefull mark som
vid Skanstull gränsade till stadens område, strax intill hade strand mot
Hammarby sjö och marker lampliga för både begravningsplatser och
egnahemsområden.
Redovisningen för fullmaktige var utomordentligt kortfattad - tre
sidor motivering. Det gick med den auktoritet som Liljewalch och
drätselnämndens avdelning i övrigt åtnjöt; man håller för sin del före,
natt någon varaktig och betydligare förbättring av bostadsförhållandena
i huvudstaden . . . knappast torde vara att påräkna, så framt ej
stora lampliga byggnadsområden utan för stadens nuvarande grans
förvärvas». I stadsfullmaktige den 30 mars 1904 var det en enda talare
som vågade komma med invändningar. Han blev inte ens bemött utan
ordföranden-överståthållaren yrkade bifall till förslaget och fullmäktige
beslutade så.
När avdelningen på hösten samma år återkom med förslag om ett