22_sidenbladh1

sig att köra fort och djärvt. Men sedan kom för mycket klagomål om
bullerstörningar. Ett viktigt skäl varför Skarpnäck inte kommit att
användas som egentlig flygplats är att den ost-västliga landningsbanan
går rätt över Helga Korsets kapell på Skogskyrkogården.
Bromma flygplats
I början av 1926 begärde staden att regeringen skulle utse medlemmar
i en stats-kommunal delegation med uppgift att komma med
förslag till lufthamn och landflygplats för Stockholm. Regeringen gav
uppdraget åt generalkrigskommissarien Verner Ryden och två flyglöjtnanter.
Stadens representanter blev borgarråden Juhlin Dannfeldt,
Yngve Larsson och Harry Sandberg. Det gick ett år utan att
Ryden maktade kalla till sammanträde, och han ersattes med landshövdingen
Axel von Sneidern. Dessa flygstationsdelegerade föreslog
att det skulle byggas en hangar vid Lindarängen, vilken redan omtalats,
samt att ett område vid Kratsboda i Bromma skulle reserveras
som landflygplats.
Det senare föreslaget grundade sig på jämförelser med skarpnäck,
Ladugårdsgärde, Arstafältet samt utanför stadens grans Barkarby,
som redan var militärflygplats, och fälten mellan Ullna och Hägernäs,
där man skulle kunna få en kombinerad flygstation för både
land- och sjöflygplan. Sedan man b1.a. fått ett expertutlåtande från
Lufthansas sakkunnige, Dr. Ernst Dierbach, blev alla eniga om att
Bromma var bäst. Marken var fastare och lättare att dränera och det
var Iatt att flyga i olika riktningar utan att träffa på skogklädda höjder,
vilket var till besvär vid både Arstafältet och skarpnäck. Ulvsundasjön
och Bällstaviken hade dessutom mycket karaktäristiska former, vilket
skulle göra det Iatt att från luften identifiera Bromma. Förslaget
godkändes av fullmäktige den 28 januari 1929 (U 4/ 1929).
Till att börja med gjordes det inte något åt den blivande flygplatsen
annat än viss driinering som utfördes som s. k. stats-kommunalt reservarbete
dar statsbidraget var 70%. Ar 1934 inbjöds arkitekterna Gunnar
Asplund, Paul Hedqvist, Sigurd Lewerentz och Sven Markelius att
göra förslag till erforderliga byggnader. Hedqvist fick flyghamnsstyrelsens
uppdrag och 1936 stod flygplatsen klar (Byggmästaren ark.upp1.
1934, s. 197 och 1936, s. 291). Den hade då fyra 750 till 850 m långa
landningsbanor,
Flygplanstyperna ändrade sig snabbt, inte minst under kriget. De
fick noshjul och blev mindre känsliga för sidvindar, också mycket
större och tyngre. Bromma byggdes därför om och ut och fick en