22_sidenbladh1

tion, med en ankomsthall i söder från vilken man skulle komma ut på
en lågt liggande terrass vettande mot solen och vattnet. Professor på
arkitekturskolan var då Ragnar Östberg. Han såg sitt Stadshus nästan
färdigt och stödde ivrigt förslagen. Från ankomsthallen skulle man
få Stadshuset i blickfånget. Men som sagt, på Anders Örnes ord blev
sammanbindningsbanan kvar i 1923 års bangårdsavtal.
Genom detta avtal fick SJ möjlighet att göra en länge önskad ombyggnad
av Centralstationen. Spåren flyttades väster ut och på det
frigjorda utrymmet uppfördes den stora vänthallen efter ritningar av
Folke Zettervall. De stora bågarna gjordes 1925 av hoplimmade bräder
av AB Fribärande Träkonstruktioner i Töreboda. Det var en tidig
och djärv tillämpning av denna senare rätt vanliga teknik. I detta skick
behölls Centralen till 1955, då det byggdes en undervåning till b1.a.
den stora hallen med gångtunnel under Vasagatan till tunnelbanan.
Därom berättas något mer i kapitel 13.
Den stadsplan efter vilken Tegelbacken sist och slutligen blev byggd
framlades 1956 och godkändes av fullmäktige 1959 - se kapitel 10.
Hur mycket av de många och av motsättningar fyllda diskussionerna
på vägen dit kan nu, så här långt efteråt, vara intressanta? Både
förslag och diskussioner var många gånger rätt råddiga. Här skall blott
redovisas några stolpar som antyder hur initiativ och uppfattningar
växlat.
I 1923 års bangårdsavtal tog man, som nämnts, inte med Tegelbacken.
Men därefter har i de flesta i det föregående nämnda förslagen
till trafikleder på Stadsholmens västra sida visats förslag till trafiklösningar
för Tegelbacken. Det samma kan sägas om flertalet Norrmalmsplaner,
både stadens egna och utifrån kommande.
Projekteringen av Tegelbacken drevs därför växelvis mellan stadsplanekontoret
och speciella projekteringsgrupper, som Yngve Larsson
organiserade åt sig för att kunna fungera som stadens planerande och
byggande trafikborgarråd.
Omedelbart sedan Lilienberg hade offentliggjort sin generalplan,
förnyade Yngve Larsson således 1929 ett samarbetsorgan kallat .brodelegerade.,
och med 1930 års trafikkommitté som plattform - och
med Gösta Lundborg och Tage William-Olsson som projektörer -
grep han sig an även med Tegelbacken och 193 1 framlades förslag
till överfartslösning. Nästa förslag kom från stadsplanekontoret som
en del av 1936 års förslag till Nedre Norrmalm. Med denna grund
träffade staden 1938 avtal med SJ, men detta godkändes inte av kommunikationsdepartementet.
Regeringen tillsatte i stället 1939 års
markkommission.