22_sidenbladh1

ingsplanen och dels ett kort avsnitt om tidp1anering.Tjänstemän från
fastighetskontoret, gatukontoret, stadsplanekontoret och spårvägen
hade under åren 1945-49 årligen enats om exploateringsprogram för
de närmaste fem åren. Det var framför allt kapaciteten hos respektive
trafikterminaler i innerstaden som bestämde när de olika markområdena
skulle kunna tas i anspråk. Helt tillräcklig kapacitet skulle man
inte få förrän den genomgående tunnelbanan öppnades för trafik,
vilket skedde i november 1937 - se kapitel 7. På vägen dit förutsågs
flera kritiska situationer. Redan 1952 eller 1953 väntades sådana svårigheter
att bygga vidare i Söderort inom stadsgränsen att man borde
söka möjlighet att bygga i Vasterort i grannkommuner.
Planering i kristid
Krigsåren 1939 till 1945 uppfattades av många som ett avbrott i
utvecklingen. Byggnadsverksamheten i Stockholm sjönk till en lågpunkt
194 1. Redan i verksamhetsberättelsen för 1940 säger byggnadsnämnden
att »de bekymmersamma förhållanden . . . bragt byggnadsverksamheten
ur jämvikt och brutit all kontinuitet i utvecklingen».
Nu efteråt kan vi se att det inte var så.
Man kan rent av påstå, att krigsåren på flera områden möjliggjorde
en förnyelse som många menade innebar framsteg. Och i fråga om
planeringen av Stockholm innebar kriget knappast andra avbrott än
att man ofta fick vänta tills den tjänsteman man sökte kom tillbaka från
militärtjänst.
De idéer som blev förverkligade i efterkrigstidens reformarbete
hade i många fall sin rot i det som gjorts före 1939 och krigsåren
användes till att utveckla och skarpa dem. Bostadssociala utredningen
hade arbetat sedan 1933; dess första uppdrag avsåg den då ännu inte
övervunna krisen. Planeringen av Norrmalm och av tunnelbanan pågick
tämligen opåverkad under hela kriget.
Som redan berättats fick vi under krigets slutskede nya och viktiga
impulser utifrån. Men vi lärde ännu mer något senare, när både
politiker och tekniker kunde börja resa utrikes och träffa kolleger.
I stadsbyggandet finns det flera bryggor mellan det sena 30-talets
högkonjunktur och den kvantitativt stora bostadsproduktion som kom
igång något år efter krigsslutet. Här skall de i Stockholm viktigaste
behandlas: tävlingen om Gubbängen samt planeringen av Arsta,
Björkhagen och Hägerstensåsen.