22_sidenbladh1

läggande skillnaden i bostadsstandard. I England var det fråga om
radhus med minst två sovrum, i Sverige ett rum och kök i hyreshus
plus en inte särskilt stor egnahemsrörelse. Stockholms stads trädgårdsstäder,
varom mera senare, var dock ovanligt framträdande bland de
kommunala bostadsprogrammen.
Det nya bostadspolitiska programmet innehöll anslag av rusdrycksmedel
för att bygga tjänstebostäder åt statligt anställda men även, och
viktigare, uppläggning av en statens bostadslånefond för sekundärkrediter
till kommunala och vissa andra allmännyttiga byggnadsföretag
samt anslag för bidrag till sådana byggare. Det ansågs mycket angeläget
att skapa bättre möjligheter att få sekundarkrediter på rimliga
villkor. Lån kunde man få upp till högst 75 % av fastighetens varde,
resten fick byggmästaren stå för själv.4 Nästan inga hade då råd att
behalla de hus de byggt, utan för att kunna fortsatta bygga måste de
sälja. Det blev därför primärt fastighetsmarknaden som präglade
byggnadsverksamhetens inriktning. Frågan hade stor betydelse aven
under 20-talets byggnadskonjunktur, nar de offentliga insatserna blivit
ytterligt reducerade, varom mera i fortsättningen.
I 1920 års riksdag ändrades förslagen i riktning mot ett större stöd
åt egnahemsrörelsen, dvs. åt hus för en eller två familjer, vilket kom
att främja tillväxten av förstäder bl. a. utanför Stockholm. Lockouten
1920 och införandet av 8 timmars arbetsdag underlättade för arbetare
att bygga själva. Ar 1921 beviljades i Stockholm byggnadslov för ett
mindre antal lägenheter i innerstaden an vad som skett 1920, men
byggnadsverksamheten i Brannkyrka och Bromma växte så snabbt att
det för hela staden blev en ökning.
Deflationspolitiken 1920-22 skapade för byggnadsverksamheten
svåra förutsättningar. Alf Johansson talade 1962 om »den ekonomiska
förödelsen under deflationsårenn (a. a. s. 555). Det synes som det då,
1920, inte fanns resurser, vare sig teoretiska kunskaper eller politiskt
handlag, för en så komplicerad process som en omfattande deflation.
Hyrorna medgavs höjda medan priser på varor och löner sjönk. Man
antog att byggnadskostnader och hyror .var på väg mot harmonin.
Nar man uppnått detta skulle det allmännas försök att styra utvecklingen
kunna upphöra. Riksdagen beslöt 1922 att hyresstegringslagen
endast skulle galla till den 1 oktober 1923. Levnadskostnadsindex
visade sig då bli 177 och hyresindex 178. Närmare kunde man inte
komma. Hyreshöjningen hade på tre år varit 70 %, medan industriarbetarnas
årslön sjunkit med 30 %. Efter detta »alexanderhugg kunde
bostadspolitiken reduceras till kommunal bostadsförmedling för husvillan
och på nytt bli en nfattigvårdsangelägenhetn, som riktade sig