22_sidenbladh1

1930 års trafikkommitte
I kapitel 4 har redan berättats hur 1930 års trafikkommitte på rekordtid
lade fram förslag till tunnel under Söder för spårvägslinjerna över
Skanstull och till den senare byggda klöverbladslösningen för Slussen.
Ärendet kom till fullmaktige den 30 mars 1930, men debatten kom
inte att handla om dessa förvisso utomordentligt stora problemkomplex
utan om Birger Hammarens förslag till tunnelbana. Det var helt
och hållet Carl Lindhagens fel att debatten gick så snett.
Olle Wigander har i sin inledningsvis nämnda text en redovisning av
denna bisarra historia, men hans framställning ar litet för hovsam.
Birger Hammaren, som fått sin utbildning som arkitekt i Stockholm
men arbetat 17 år i USA, var en fantast som många ganger agerade
utan insikt om verkligheten. Han blev redan tidigt inom arkitektkåren
en driftkucku, som det naturligtvis egentligen var synd om. I den
ritual varmed nyblivna arkitekt-teknologer blev *skändade» av sina
äldre kamrater ingick redan på 20-talet att man skulle krypa på alla
fyra fram till en modell av ett vattentorn som Hammaren gjort och
därefter kyssa detsamma. Alla fick därigenom uppfattningen att
Hammaren var en omåttligt löjlig person.
Hammaren hade i skrivelse till regeringen den 15 januari 1930
begärt koncession för att anlägga en förortsbana i form av en djupt
liggande bergtunnel i nord-sydlig riktning från Skanstull till Norrtull.
Till de båda tunnelmynningarna skulle solfjäderlikt samlas all spårbunden
förortstrafik från resp. ytterområde. Ansökan hade remitterats
till staden för yttrande. Carl Lindhagen, som kant till förslaget
redan ett par månader innan, understödde det genom en motion
(M111930). Även i riksdagen stöddes Hammarens förslag av en motion.
Hammaren sade sig ha förlagsman i USA redo att finansiera
tunnelbanan och efter 40 år gratis överlämna den till staden. Ur teknisk
synpunkt var väl projektet inte mycket stolligare an många andra
förslag som då diskuterades. Felet var att agna timmar i stadsfullmaktige
åt att diskutera något som kom från en så helt omöjlig verklighetsfjärran
person som Hammaren.
Till bilden hörde att två dagar senare, den 1 april 1930 började
verksamhetsåret för nyvalda fullmaktige, och inte mindre an 42 av de
gamla skulle »mönstra av». Yngve Larsson som ansvarigt borgarråd
var därför angelägen att de gamla fullmäktige, vid detta extra sammanträde,
skulle skilja sig från det stora ärendet: spårvägstunnel un-