22_sidenbladh1

av de problem, för vilka man hade att taga ställning, och formulera
de målsättningar, vilkas förverkligande generalplanen skulle
tjäna..
I inledningen sades att staden är en levande organism stadd i ständig
förvandling. Generalplanen skulle baseras på klara målsättningar
och antaganden om det framtida Stockholms storlek, om dess organisation
och struktur. Som förut nämnts ansågs industrins tillväxt vara
en följd av och inte en orsak till den starka befolkningstillväxten. Som
nya tillkommande motiv för denna nämndes Stockholm som centrum
för internationell luftfart och ökad handel med Sovjet, två då vanliga
förestillningar som senare skulle komma att visa sig helt fel. Vi diskuterade
fördelar och nackdelar av den starka befolkningstillväxten, menade
att kommunen inte kunde göra mycket åt saken, och att staten
teoretiskt skulle kunna men inte hinna påverka befolkningstalen innan
staden var fullbyggd.
Planerna för återuppbyggnad av de krigshärjade staderna ute i
Europa hade gjort det intressant att även för Stockholm diskutera
radikala ändringar i stadens struktur. Det gällde möjligheter att decentralisera
arbetsplatser från innerstaden och förutsättningar att
bygga drabantstäder samt bostadsproduktionens fördelning på traditionella
hyreshus och egna hem, företrädesvis otraditionella radhus.
Det var naturligt att Markelius som initiativtagare till Stockholms första
moderna kollektivhus (John Ericssonsgatan 6, 1935) även tog upp
denna bostadstyp i programskriften.
I fråga om bostadsornrådena diskuterades skal för och emot social
differentiering, med nutida språkbruk integration och segregation. I
förorterna rekommenderas gruppering i stadsdelar med 10 000-
15000 invånare och gemensamhetsanläggningar koncentrerade till
stadsdelens centrum. Vi hänvisade till von Hofstens utredning om
Gubbängen och till redan framlagda planer för det som nu är Björkhagen.
Saneringsfrågan agnas stort utrymme. Man trodde att förhållandena
efter kriget skulle möjliggöra, kanske rent av tvinga fram, omfattande
saneringar. Markelius hade fått överta en nästan färdig principplan
för Norrmalm - som vi hoppades gatukontorets alternativ. Innerstadens
befolkning förutsades komma att minska med 150 000 till
200 000 - främst genom utglesning dvs. större bostadsyta per invånare.
(På 25 år, dvs. till 1970, sjönk innerstadens folkmängd från 460 000
till 270000, medan antalet bostadslägenheter var praktiskt taget detsamma.)
Exploateringsreserverna inom den dåvarande stadsgränsen
beräknades rymma ungefär lika många invånare som förutsades flytta