22_sidenbladh1

egionplanen - se kapitel 13. GPU gjorde därför en egen hastig skiss
till regionplan, kallad sillsalladen» på grund av fargskalan. Den visades
inte för några utomstående men fungerade som en slags konsekvenssammariställning.
Det som framför allt gav oss rnotiv för att
utsträcka vårt intresse till dessa grannkommuner var att Stockholm
måste göra sig berett att ta emot trafiken därifrån.
Man måste påminna om att Yngve Larsson skulle fylla 65 år, och i
oktober 1946 avgick han som borgarråd; efterträdd av Helge Berglund
som tidigare inte varit inblandad i generalplanediskussionerna.
Detta innebar att vi fick börja om igen med vissa frågor. Med Yngve
Larsson hade vi alla tre en utmärkt god kontakt. Den ende av oss som
käride Helge Berglund var Erland von Hofsten, men mellan dem var
kontakten inte så god. Den sistnämnde sökte tjänsten som chef för
stadens statistiska kontor, därtill- förordad av Yngve Larsson. Borgarrådet
Ivar Öman gick dock före, varefter Erland von Hofsten sökte
och fick en tjänst som byråchef på socialstyrelsen.
Så var Sven Lundberg och jag ensamma kvar på GPU. Saken förvärrades
av att von Hofsten, innan han i början av 1947 försvann, inte
hade lämnat från sig de demografiska utredningar som var en nödvändig
del av generalplanen. Från statistiska kontoret kunde vi inte
påräkna någon hjälp. Situationen var brydsam. Vid denna tid lade
emellertid Sune Lindström fram en generalplan för Täby kommun,
för vilken de demografiska utredningarna gjorts av Gunnar Ekdahl,
senare generaldirektör för bostadsstyrelsen, och Per Asbrink, så småningom
riksbankschef. Jag bad att få träffa dem, och vid kaffe och
smörgåsar på >>Tysta Marie» strax före jul 1947 berättade jag om mitt
trångmål; en mer än halvfärdig generalplan utan beräkningar av
befolkningsutvecklingen. De gick med på att räkna igenom sitt Storstockholmsmaterial
en gång till, denna gång med Stockholm i stället
för Täby i tabellhuvudena. Jag fick snabbt vad jag behövde.
I april 1948 förelåg kapitlen med förutsättningar och normer utarbetade
i en första version. Samtidigt hade Sven Lundberg tillsammans
med spårtekniska avdelningen och några egna medhjälpare fått fardiga
en rad konkreta trafikprojekt, vilka högst påtagligt skulle bli
skelettet i generalplanen. Helge Berglund inbjöd alla berörda förvaltningschefer
till Överläggningar om detta material, och från maj till
november 1948 hölls tio sammanträden om olika kapitel i den blivande
generalplaneboken. Därefter presenterades det i stadsplanenämnden.
En nutida läsare frågar kanske efter vilka kontakter vi försökte få
med allmänheten. Redan i juni 1947 ordnades på Stadsmuseet en