22_sidenbladh1

Skyddsvärn byggdpr i parkerna, har Humlegården. Foto: Stock/~olmstadsmuseum.
var i regel rader av något nedgrävda grova betongrör - bruntisringar
- som tacktes med sprängsten och jord.
Det kom så småningom att finnas flera olika slags skyddsrum.
Offentliga sådana var avsedda för allmänheten eller för viss personal.
De kunde ligga såväl på stadens mark som i enskilda fastigheter.
Därtill kom enskilda skyddsrum för de som bodde eller vistades i en
viss fastighet. Den 17 oktober 1939 manade Nothin ägare av hus med
mer än två lägenheter att undersöka möjligheterna att inrätta sådana
skyddsrum.
Efter krigsutbrottet fick staden besked att statsbidrag inte skulle
lämnas till anläggningen under Östermalmstorg (U 42011939). Fullmäktige
fattade ett nytt beslut och anslog 1 miljon till offentliga
skyddsrum i enskilda fastigheter, 70 000 till skyddsvärn och 500000
till 12 fullträffsäkra mindre tunnlar i berg.
Laget skärptes. I december 1939 uppmanade ÖÄ fastighetsägare att
frivilligt stalla utrymmen till förfogande för offentliga skyddsrum för
allmänheten. Samma månad ålades fastighetsägarna inkomma med
planer för enskilda skyddsrum. Genom lag den 1 mars 1940 blev de
skyldiga att anordna skyddsrum. I april 1940, efter tyskarnas invasion