22_sidenbladh1

förslag, dvs. förord åt gatukontorets plan, Harry Sandbergs med förord
åt stadsplanekontorets, Hjalmar Werners (k) om bifall till reservationen
av Knut Olsson, som var frånvarande, och som fjärde Zeth
Höglunds om bifall till kollegiets hemställan med tillägg D.. . förnyad
uppmärksamhet ur trafik- och saneringssynpunkt bör riktas på stadsdelen
söder om Klarabergsgatan-Hamngatan». Med detta tillägg säkrade
Höglund de åtta kommunisternas röster för stadskollegiets linje,
och Werner liksom Yngve Larsson förklarade sig beredda att återta
sina yttranden. Voteringen till slut stod därför mellan Zeth Höglunds
och Harry Sandbergs yrkanden. Tydligare kunde inte klyftan inom
det socialdemokratiska partiet framträda. ~Fraktionsstriderna inom
kommunalpolitiken rasade med en häftighet som nu . . . ter sig nastan
ofattbar. skrev Hjalmar Mehr 1962.'
Anders Ahlen (h), VD i Stockholms byggmastarförening och under
alla år ett pålitligt stöd för Lilienberg, gjorde i sitt anförande dock
gällande att Norrmalmsplanen var B. . . en stor och betydelsefull fråga
som inte har några som helst politiska aspekter*. Frågan ar om han
inte i detta skede hade ratt. Norrmalmsregleringen blev på ett helt annat
sätt ett politiskt problem på 50-talet, nar staden gjorde anspråk på
att få expropriera nastan all mark med avsikt att upplåta de nya tomterna
med tomträtt. Detta blev Zeth Höglunds insats och kommer att
utförligt behandlas i kapitel 10.
Vi som vet vad som hände sedan och vilka problem som i fortsattningen
verkligen visade sig kritiska blir väl inte nu så imponerade av
att läsa referaten från debatten den 18 juni 1945. För oss som var dar
då kändes det dock helt befriande att efter beslutet, som man väntat på
i nio år, få lämna stadshuslaktaren och komma ut i den friska juninatten.
Det ljusnade över Riddarfjärden.
Det hade alltså tagit så många år från det att Lilienberg framlagt sin
plan tills dess fullmäktige beslutat godkänna en annan. Av referaten
från debatten får man rätt klara belägg för hur utomordentligt vanskligt
det är att med kalkyler över trafikutveckling eller över kommunens
framtida kostnader skaffa faktiskt och hållbart beslutsunderlag
i en fråga vars förverkligande måste spänna över så lång tid.
Beslutet 1945 innebar att man i några få avseenden fick målet
angivet. Hur staden skulle kunna nå dit, vilka insatser som skulle
behövas, hur lång tid det skulle komma att ta, det hade man knappast
en aning om. Och de insiktsfulla visste, att man inte visste. Nar Markelius
knappt ett år senare lade fram sin plan för Nedre Norrmalm blev
frågorna något mera gripbara. Min skildring återvänder dit i kapitel
10.