22_sidenbladh1

planerade förorterna till Stockholm kom från andra miljötyper, och
att de - förmodligen oavsett hur stadsplanerna ritades - skulle komma
att ha svårigheter att anpassa sig till storstadsmiljön. I de nya
bostadsområdena kom tekniska förändringar snabbare än motsvarande
sociala. Kollektivhus - konstaterade man redan 195 1 - hade t. ex.
svårt att slå igenom. Att planera för framtiden innebar b1.a. att man
bedömde, vilka tekniska nyheter som kunde under den överskådade
tiden finna en »marknad» både i ekonomisk och sociologisk betydelse.
Känner läsaren igen probiemen i debatter i det sena 1970-talet?
Ny bostadspolitik
Från och med vintern 1943 började man som nämnts allrnänt förbereda
sig på de omställningar som ett vapenstillestånd skulle medföra.
Den 19 mars beställde finansministern i samlingsministären, Ernst
Wigforss, en rad utredningar som skulle samlas under rubriken: Ekonomisk
efterkrigsplanering. Nästan hälften av den forst offentliggjorda
(SOU 1944: 7) upptogs av Alf Johanssons: »Bostadsproduktionens
förutsättningar efter ett vapenstillestånd.. Han sysslade där i huvudsak
med de större städernas problem, och på den tiden raknades dit
stader med mer än 30 000 invånare. Hans framställning är i hög grad
tillämplig på Stockholm.
Under krigsåren hade ungefär en normal årsproduktion bostäder
inte blivit byggda, samtidigt som hushållsbildningen, främst genom
nya äktenskap, hade varit livligare än vanligt. Detta hade resulterat i
att hela reserven av lediga lägenheter gått åt, många utdömbara dåliga
lägenheter inte kunnat utrymmas och ett stort antal nygifta inte kunnat
flytta in i en egen lagenhet. På 30-talet hade vi vant oss vid att en
ledighetsprocent omkring 3 var normal, omkring 2 var tillräcklig och
1-1 4 dräglig. Hösten 1943 var ledighetsprocenten i Stockholm O, l %.
En huvudfråga i den statliga bostadspolitiken var: Hur stor bostadsproduktion
kan man hålla varaktigt? Drev man fram en snabb avverkning
av bostadsbristen blev det sedan svårare att krympa den till att
svara mot »normala» behov. En långsammare avveckling av bristen
skulle ge mindre sådana svårigheter. Alf Johansson föreslog då att
man som *behovsreserv» skulle dels sikta till genomsnittligt större
lägenheter, dels vara beredd öka sanering med rivningar och nybyggnader.
Han redovisade utförliga produktionsprogram i en rad alternativ,
med bristavverkning på lägst två och högst mer an fem år och
årsproduktion om minst 35 000 och högst 50 000 lägenheter.
I verkligheten blev ju problemen annorlunda. Med den bostadspoli-