22_sidenbladh1

än man från början tänkt sig. I mer än tio år kom så kvarteren att stå
stympade, erbjudande en omöjlig stadsbild.
Genom ett nytt avtal med staden 1941 förvärvade staten tomtmark
på Myntgatans södra sida för att dar bygga ett .annex» till Kanslihuset
och byggnadsstyrelsen gav Artur von Schmalensee uppdrag att rita
det. Till utgångspunkt hade han en 1942 fastställd stadsplan som
visade Myntgatan 33 m, dvs. lika bred som Riddarhustorget. Schmalensee
återgick till bredden 16 m och bemödade sig om att bevara
husen längs Västerlånggatan och Storkyrkobrinken, och han gjorde
en ny fasad mot Riddarhustorget som jag då - liksom nu - kallade
1700-talspastisch.
Nå, detta förslag till ett kanslihusannex framkallade en opinionsstorm
under hösten 1943 och våren 1944 på folkmöten och i tidningarnas
insändarspalter. Den leddes av Vera Siöcrona, som därmed
startade sin karriär som skyddsängel för Gamla Stan. Hon hade här
understöd främst av Fredrik Ström, ordförande i skönhetsrådet och i
stadsfullmäktige, samt arkitekten Albin Stark. Denna opinion kallade
von Schmalensee's projekt .hårresande vandalism». Flera förslag
gjordes dar man sökte rekonstruera de gamla granderna och ändock
få drägliga ljusförhållanden; det bästa gjordes av von Schmalensee.
Opinionen lyckades dock icke hindra att annexet byggdes 1945-50.
Moralen var dock uppenbar. Ar 1930 hade man utan synbara protester
rivit delar av fyra kvarter i Gamla Stan. Aret innan hade fem hus
rivits för att lämna plats för Junotappan. Men 1943 fanns en vaken
och stridbar opinion beredd att söka bevara alla hus i stadsdelen. En
beklagande och klok bedömning av det skedda gjordes av Gotthard
Johansson i Samfundet S:t Eriks årsbok 1944, s. 181-196.
Efter denna utvikning om Gamla Stan kan berättelsen återgå till sitt
egentliga ämne: Nedre Norrmalm.
Amet efter Lindhagen
Frågan om Sveavagens neddragning till Gustav Adolfs torg var, i varje
fall till 1945, det som överskuggade eller rent av skymde för de flesta
andra frågor som var förbundna med Nedre Norrmalms reglering.
Lilienberg var maniskt fixerad vid att Sveavägen skulle dras ända ned
och släppte aldrig tanken. Ännu i början av 60-talet fortsatte han att
argumentera härför, därtill understödd aven ekonomiskt av några
kommunalpolitiker, främst Anders Ahlen.
En mäktig hävstång för dem som ville ha sveavägen neddragen var
Albert Lindhagens magnifika plan från 1866. Dennes planer för