22_sidenbladh1

Loudden hade staden redan 1917 lyckats köpa ett stort område för
hamnanläggningar. Mellan detta och arrendeområdet på det egentliga
Gärdet hade staten kvar ett stort skogsområde vari ingick huvuddelen
av skjutbanorna vid Kaknäs. Detta område begärde staden att få
köpa.
Markkommissionen gick 1948 med på att staden skulle få köpa
kronans mark, 83 hektar, för halva priset, 8 miljoner kronor, om
staden förband sig att såväl detta område som vad staden redan ägde,
56 hektar, för framtiden skulle behållas som friområde tillgängligt för
allmänheten.5 Högern ville dock inte avhända sig möjligheten att
bygga hamnar öster om Louddens oljehamn. Om staden hade tvingande
skäl till det, kunde regeringen gå med på mindre utvidgningar
av hamnen, men då skulle staden betala s. a. s. motsvarande del av det
rabatterade markvärdet. Oljehamnen har sedan dess utvidgats något
en gång. Sedan har kronan själv 1962 begärt att få köpa tillbaka
tomten för Kaknästornet. På detta satt hade staden för östra innerstaden
säkrat ett friområde på 240 hektar, 100 hektar arrende och resten
med äganderätt.
För att förbättra tillgången på fri mark för västra Södermalm begärde
staden i samma förhandling att få köpa statens fängelse på
Långholmen. Staden ägde sedan gammalt båda andar av Långholmen
men fangelsets otillgängliga område låg och stängde på mitten. I
samma avtal som förvärvet av Kaknäs fick staden köpa fängelset, men
kunde inte få tillträda förrän staten hunnit bygga nya fangelser på
annat håll, dock senast den l januari 1955. Man förutsåg dock möjligheten
att behöva uppskjuta fangelsets rivning till en senare tidpunkt,
men köpeskillingen som skulle betalas på tillträdesdagen är fixerad.
En utredning om nöjespark på Långholmen gjordes 1955 (U 551
1955). Ar 1968 ordnade staden en tävling om Långholmens framtida
an~ändning.~ Staten har under de senaste åren byggt flera nya fångvårdsanlaggningar.
Fängelset på Långholmen står dock fortfarande
(1980) kvar även om där inte längre finns några fångar.
Jämför man 1948 års avtal med 1928 års kan man se att statens
inställning till Stockholm blivit väsentligt annorlunda och mera tillmötesgående.
Vid behandlingen i riksdagen väcktes visserligen två motioner
om att staten inte borde sälja Kaknäs-området. Ett enigt statsutskott
ansåg dock att staten hade tillräckligt med mark i Stockholm för
att kunna tillgodose sina behov. Som en extra säkerhet pekade utskottet
på att man skulle få tillbaka Gärdet om 50 år.7 Med en blank
reservation av herr Rubbestad men utan debatt biföll båda kamrarna
propositionen.