22_sidenbladh1

efter 1935. Den nya stadsplanen omfattade endast kvarteren väster
om Pilgatan. Den sträckte sig fram till den gamla gränsen mot Karlsvik,
vars område redan tidigare hade bebyggts med hus på båda sidor
om S:t Eriksgatans sydligaste del. Lilienbergs första plan, daterad 7
december 1928, antogs av fullmaktige i juni 1929, men byggnadsstyrelsen
ville inte tillstyrka så höga hus ut mot vattnet. Planen återkom
därför i fullmaktige den 21 oktober 1929 med nigot lägre hus, och
Harry Sandberg framhöll att det var bråttom och att man borde böja
sig för byggnadsstyrelsen (U 33811929). Planen blev fastställd. Trots
ytterligare justeringar i planen, med någon ökning av hushöjden, blev
Norr Mälarstrand i huvudsak byggd enligt detta beslut. Den slutliga
planen togs i fullmaktige den 30 juni 1930.
Lilla Essingen
Till de nya områden med hyreshus som i början av 30-talet byggdes i
stenstadens periferi hör också Lilla Essingen, som ofta blev omtalat
som exempel på hur man inte borde bygga. Det var det hårdast
exploaterade av alla då aktuella områden med ett angivet exploateringstal
av 1,42. Det må vara på sin plats att i detta sammanhang kort
referera händelseförloppet.
Essingeöarna tillhörde Bromma och kom därför inom stadens grans
1916. På Lilla Essingen fanns ännu 1930 bara två industrier, på den
nordligaste udden Primus, på den sydligaste Lux, medan resten var
obebyggda berg med Östergötlands Enskilda Bank som störste markägare.
Dar gällde byggnadsbestämmelser som medgav byggandet av ca
600 »normaleldstäder» i friliggande villor. Detta tillfredsställde inte
markägarna, som med intresse måste ha följt förberedelserna att bygga
hyreshus på Fredhall och Kristineberg. Samme Nils Gellerstedt som
projekterat dar åt Frimurarna 1916 gjorde stadsplan för Lilla Essingen
1921 med ca 2 330 eldstäder. Det var inte nog, och markägarna
vande sig 1924 till Lilienberg, då ännu i Göteborg, som gjorde en plan
med 3 960 eldstäder. De hade ingen framgång med denna i Stockholms
stadshus, och Lilienberg gjorde ett par alternativ med något
mindre byggnadsvolym.
Efter det Lilienberg blivit stadsplanedirektör i Stockholm lade
stadsplanekontoret 1929 fram förslag med nara 4 490 eldstäder. Detta
ansågs nu allt för grovt, och ärendet togs från stadsplanekontoret och
fördes över till fastighetskontoret, som dock hade samma namndordförande,
Harry Sandberg. Fastighetskontoret gjorde 1929 och