22_sidenbladh1

KAPITEL 5
NEDRE NORRMALM I
utgångsläget
Under 20-talet hade företagen inom naringslivet erbjudits byggnadstomter
vid Kungsgatan, som staden var angelägen att få fardig. Den
sista tomten vid gatan, Centrumhuset i hörnet av Sveavägen, började
bebyggas först 1929. Därutöver hade det byggts - eller oftast ombyggts
- enstaka kontorshus bl. a. vid Stureplan, Birger Jarlsgatan och
Vasagatan. Det ansågs vara .en kand sak att stadens huvudcentrum
genom inverkan av topografiska förhållanden fått formen av en ring
omslutande en inre relativt död och ineffektiv Sveavagens
neddragning till Klarabergsgatan hade visserligen beslutats 1912, men
bortsett från att Konserthuset fått en gata på sin baksida hade av
denna plan intet blivit förverkligat. Nar Lilienberg på senhösten 1928
offentliggjorde sin generalplan med nya gatustråk genom Nedre
Norrmalm uppfattades dessa förslag därför som angelägna.
Bygga nytt eller bevara?
Många nutida läsare frågar val: Fanns det då inga som ville bevara den
gamla stadsplanen och bebyggelsen på Norrmalm? Svaret ar nej. Hela
den stora process som sattes i gång 1928 och vars skeden och surpriser
skall skildras i fortsättningen, var inställd på att få en ny stadsplan så
att naringslivet kunde bygga sig nya hus. Låt vara att man till att börja
med raknade med en rätt måttlig förnyelse, och att stora byggnadsprogram
kom först långt senare i samband med 1945 och 1946 års
planer.
Den stora allmänna debatten om >>bygga eller bevaran, som vi ar så
val förtrogna med, kom först långt senare. Den blommade ut riktigt
först mot slutet av 60-talet. Under 30-talet fanns det flera omstandigheter
som gör det begripligt, att man ville åstadkomma en förnyelse
genom nybyggnad. Den dåtida diskussionen om bevarande var hårt
koncentrerad till Gamla Stan och till några begränsade kulturreservat
uppe på Söder.