22_sidenbladh1

digheterna effektivt styra nyetablering av industri. Vallingby lanserades
av Markelius som ett ABC-samhälle - se kapitel 8. A stod för
arbetsplatser, B för bostäder och C för centrum m. m. Medan bostäderna
byggdes med generella tillstånd var varje fabrik, kontor eller
centrumbyggnad beroende av tillstånd som endast kunde erhållas
efter långa förhandlingar. For att få arbetsplatser till Vallingby försökte
man i första hand få företag att flytta ut från trånga och orationella
lägen i innerstaden. De statliga myndigheternas syn på sådana flyttningar
var emellertid att det var bättre att de flyttade ett par hundra
kilometer än femton eller tjugo. Det fanns fullt med arbetssökande i
Karlskrona eller Söderhamn. Till detta återkommer jag i kapitel 8.
Den planering av nya förorter som skall redovisas i fortsättningen,
påverkades i högsta grad av att befolkningstillväxten visade sig bli
mycket snabbare an vad man räknat med. William William-Olsson,
med Erland von Hofsten som medarbetare, hade 1941 publicerat
befolkningsprognosen som omtalats i kapitel 2 och angivit, att Storstockholms
befolkning kunde väntas kulminera före 1970 med ca
900 000 invånare. De hade inte haft färskare material att utgå från än
1930 års folkräkning. Lika lite som andra bedömare hade de förutsett
landsbygdens raska motorisering under 30-talet och den därav följande
starka avflyttningen. Som förberedelse till programmet för den nya
generalplanen gjorde von Hofsten 1942 nya beräkningar, vilka refererades
i n Det Framtida Stockholm».
Dessa nya antaganden ledde till en del improvisationer i förortsplaneringen.
Därutöver utlöste de en allmän oro. Det låg i tiden att man i
ett återuppbyggt Europa skulle försöka komma bort från storstädernas
dåliga livsvillkor. Den 6 maj 1947 hölls ett möte över ämnet: »Får
Stockholm bli större?,, Fastighetsborgarrådet Set Persson (k) presenterade
i samarbete med Uno Ahren ett program i fem punkter: (1)
ratten att exploatera för tätbebyggelse och marken härför övertages
av det allmänna, (2) bostadspolitiska program skall genomföras oberoende
av kommungränser, (3) jordvardestegringen tillföres det allmänna,
(4) kommunernas konkurrens om skatteobjekt avskaffas och
(5) möjligheter till riksplanering skapas. Sådana vindar blåste då. Uno
Ahren hänvisade till sin skrift: »Ett planmässigt samhallsbyggande*
och efterlyste en klok hushållning med landets rörliga befolkningstillgång.
Tillfredsställande kommunal och kommersiell service krävde ett
mycket större befolkningsunderlag än vad som fanns i talrika små