22_sidenbladh1

der Södermalm och principplan för reglering av Slussområdet. Men
Carl Lindhagen ville inte. Han var utomordentligt mångordig och
något otidig, men fick inte medhåll från mer än en enda. Så kom det
sig att dels spårvägstunneln under Söder dels Slussen togs i fullmäktige
praktiskt taget utan debatt.
Den 1 december samma år sköts första sprängskottet och den 30
september 1933 invigdes tunneln av kungen (B 4911933). För de som
bodde i Enskede innebar tunneln att resan till Slussen blev 9 minuter
kortare. Och de som bodde på Södermalm slapp bl. a. de stora och rätt
klumpiga Örby-vagnarna på gatorna.
Viktiga standardfrågor för den riktiga tunnelbanan hade blivit bestämda.
I syfte att spara personal hade man valt mittplattformar, dvs.
mellan spåren, i stället för sidoplattformar. Plattformarna för spårvagnar
låg bara 36 cm över spåren men kunde i framtiden höjas till ca
1 meter. Plattformarna gjordes 60 meter långa, men spåren drogs så
att de kunde förlängas till 100 meter. Detta skulle möjliggöra trafik
med sex vagnars tåg. Man hade 1931 knappast börjat bygga hyreshus
utanför tullarna och räknade med att dessa tåg skulle vara fullt tillräckliga
att klara topptrafiken. Utanför Skanstull planerade man så
småningom att kunna ansluta fyra stadens banor plus den från Sickla
omlagda Saltsjöbadsbanan. Dessa kalkyler blev i grunden reviderade
1944 - se följande avsnitt.
Huvudforslaget
Förslaget om Södertunneln och Slussen var bara ett sätt att komma
loss. Som sådant var det effektivt och framgångsrikt. Stockholmarna
uppskattade i hög grad att något äntligen blev byggt. Och Slussen var
som redan berättats en internationellt beundrad prestation. Den
egentliga uppgiften återstod: att framlägga förslag till lokaltrafikens
ordnande.
Med oförändrad organisation, dvs. Yngve Larsson som ordförande
för ett arbetsutskott, dar alla berörda förvaltningschefer satt kring
bordet, och med Gösta Lundborg som ledare för projektörerna, framlade
trafikkommitten sitt huvudbetänkande den 22 mars 1934
(B 10 A-C/ 1934).
Förslaget var inte så långt utarbetat att det kunde leda till beslut.
Men vissa viktiga principer försökte man få fastlagda. Så skulle de
södra linjerna förbindas med de västra med en linje som gav basta
möjliga utnyttjande för inomstadstrafiken. Tågen skulle således pendla
tvärs genom staden och några säckstationer skulle inte förekomma.