22_sidenbladh1

ansökningshandlingarna räknar han upp 63 orter, som till största
delen måste fått sina planer under den tid han varit chef i Göteborg.
Detta oroade i Stockholm. I ett brev, som bifogas stadsplanenämndens
protokoll, lovar Lilienberg att inte ta uppdrag utan nämndens lov
bara han får göra färdig stadsplanerna för Amål, Halmstad och Bovallsstrand.
Lilienberg visade sig verkligen ha kapacitet. På 15 månader lade han
fram förslaget till generalplan för stadens inre delar. Något samarbete
med Hörnell var det inte tal om och denne blev uppsagd till 1 april
1929. Mera om Lilienbergs generalplan berättas i kapitel 4.
Stockholms bostadspolitik 1923- 193 2
Äntligen, nästan fem år efter krigsslutet, började bostadsbyggandet
öka ordentligt. Från och med 1922, då byggnadslov givits för 1500
lägenheter, tillväxte byggnadsverksamheten stadigt. Aren 1927 och
1928 gick den visserligen något tillbaka men ökade igen och nådde
kulmen 1929 och 1930 då byggnadslov gavs för över 9 000 lägenheter.
Sedan kom den stora krisen med kraftig tillbakagång följd av en elva
månader lång konflikt på byggnadsmarknaden.
Hyresregleringen slopades fr. o. m. den 1 oktober 1923. Det var en
allmän uppfattning att nu var kristiden slut och att man optimistiskt
kunde vänta en normal ekonomisk växt på samhällslivets olika områden.
Förhållandena på arbetsmarknaden blev bättre genom det 1924
träffade tioåriga avtalet, även om lokala konflikter med åtföljande s. k.
bodsittningar förblev vanliga. Den starkt ökande bostadsproduktionen
och en stigande hyresnivå under hela 20-talet gav byggmästarna möjligheter
att göra upp om lokala ackord. Den som ville vara med och
bygga var också tvungen att göra så.
Tveksamhetens år
I denna känsla av att det åter var »goda tider* önskade många, i
huvudsak bland de borgerliga, snabbt minska stadens åtaganden i
bostadspolitiken. Att en sådan uppfattning också fanns i riksdagen är
redan nämnt i föregående avsnitt. »Statliga utgifter innebar slöseri och