22_sidenbladh1

med varandra att göra. Vid ungefär samma tid var emellertid staden
angelägen om att kunna bygga ut Norr Mälarstrand och få igång
bostadsbebyggelse längs gatan, medan kronan ville komma igång med
exploateringen av Gardet. I det avgörande skedet kopplade därför
statens förhandlare de båda frågorna samman i ett avtal.
(Kronan var före den senaste grundlagsreformen lagtexternas vanliga
beteckning för staten som förrnögenhetsrattsligt subjekt, inte minst
som fastighetsägare.)
Förortsbebyggelsen i Bromma krävde battre trafikförbindelser med
stadens centrum. Staden ville därför bredda Hantverkargatan som vid
Kongl. Myntet och vid Garnisonssjukhuset - nuvarande Landstingshuset
- var smalare an i dag. Vidare ville man få möjlighet att vanda
spårvagnarna runt Kronprinsens stall, som låg mitt på nuvarande
Tegelbacken. Och man ville också bygga ut Norr Mälarstrand väster
om Kungsholms torg för att ge biltrafiken från Bromma en battre
infart. Marken innanför denna nya led ägdes till största delen av
kronan och var illa utnyttjad. Dar borde staden kunna få bygga bostader
som säkerligen skulle bli eftertraktade -jfr kapitel 2.
Kronan å sin sida ville ha mera mark för ett nytt kanslihus, vilket
man hållit på att utreda sedan 1918. Man hade tavlat om det 1922
(Byggmistaren 1922, s. 165f.), och man borde skaffa en större tomt,
som, ansågs det 1928, skulle omfatta även Gamla Rådhuset - nuvarande
Högsta Domstolen - som staden ägde. Staden ville i detta
sammanhang få möjlighet bredda Myntgatan.
På några andra håll i staden fanns det mark som både staden och
kronan gjorde anspråk på att äga. Detta irriterade naturligtvis och
1925 års riksdag hade begärt att sådana frågor skulle klaras upp.
Förhandlare utsågs av båda parter, och de utarbetade ett stort avtal
som tog upp de nyssnämnda frågorna på Kungsholmen och i Gamla
Stan. Det visade sig dock att detta avtal varken godkändes av regeringen
eller av staden - fullmäktige den 18 oktober 1926.
Med nya förhandlare på kronans sida togs frågorna upp på nytt.
Kronan ansåg sig inte behöva så mycket mark i Gamla Stan och man
avstod från att begära Gamla Rådhuset. I stallet passade man på att
begära ett förhandsgodkannande av staden att få exploatera Gardet,
som inte längre behövdes för militärens övningar. »Darigenom kunde
vinnas att staden genom sitt nödläge kunde bringas till en för kronan
förmånligare uppgörelse . . Den 22 februari 1928 undertecknades
ett villkorligt avtal om kv. Göken m. m., »Kanslihus-Kungsholmsavtalet»,
och den 17 mars s.å. ett motsvarande avtal om Gardet, »Ladugårdsgardesavtalet~
(P 24711928).