22_sidenbladh1

skulle hållas nere, inkomster och utgifter skulle balansera..' Mot detta
stod socialister och några liberaler som hävdade stadens skyldighet att
sörja för en ökad tillgång på billiga, dvs. små lägenheter. I regel var
det fråga om ett rum och kök, i undantagsfall två rum och kök, eller
om egna hem.
Två slags bevisning användes. Dels pekade man på att ledighetsprocenten,
dvs. antalet på hyresmarknaden utbjudna tomma lägenheter
i procent av alla befintliga, .redan hade börjat stiga* respektive »fortfarande
var så låg.. Det andra argumentet, som nyttjades på båda
sidor, rörde antalet omhändertagna husvilla och antalet familjer som
hela året bodde i kolonistugor eller tillfälligt inhysta hos andra.
Ledighetsprocenten redovisades skilt för lägenheter om tre rum och
kök eller mindre respektive fyra rum och kök eller större. För den
förra kategorin var den 1919 0,08 %, 1923 hade den stigit till 0,15%
och 1927 till 0,6596. För de större lägenheterna var den samma år
0,06 %, 0,37 % och 2,37 5%. Denna sistnämnda rätt höga siffra förklarar
den avmattning i byggnadsverksamheten som inträffade 1927 och
1928.
Antalet husvilla redovisas då och då i debatterna. I januari 1925
rapporteras:
53 familjer i Tobaksmonopolets hus Götgatan 48,
100 familjer i gamla Voltafabriken i Ulvsunda,
93 familjer i f. d. Svea Ingenjörskår,
13 familjer i gymnastiksalen i Johannes folkskola och
99 familjer i Sifwertska kasernen
358 familjer tillsammans.
Under 1924 hade dock gymnastiksalen i Gustav Vasas folkskola och
Katarina församlingssal kunnat utrymmas. Fortfarande bodde nära
400 familjer, med över 1 100 personer, därav 300 barn, hela året i
kolonistugor.
Det kan vara intressant att se hur fastighetskontoret presenterade
beräkningar av behovet av nya Smålägenheter. För »hyresåret
1.10.1925-1.10.1926s presenterades i början av år 1926 (U 1111926)
följande uppställning:
480 familjer var inkvarterade av staden,
450 familjer bodde i kolonistugor och
500 familjer var »provisoriskt inneboende*
1 430 familjer tillsammans.