22_sidenbladh1

var över och byggnadskonjunkturen var stadigt på väg uppåt. I årsavgiften
som medlemmar betalade inräknades en viss kapitalbildning,
kallad avgäldsfond och återköpsfond. Dotterföreningarna lånade
dessutom hos moderföreningen pengar att betalas tillbaka på tjugo år.
Fanns det butikslokaler i ett HSB-hus hyrde moderföreningen dem
för att sedan i sin tur - och förhoppningsvis med vinst - hyra ut dem
till butiksinnehavare. Undantag var Konsum som själv var medlem i
HSB-föreningen.
I föregående avsnitt nämndes hur HSB och SKB i mars 1926 blev
s. a. s. sina egna förmedlare av statliga sekundärlån. För HSB var det
inget problem. Riksförbundet var juridiskt skiljt från den förvaltande
lokala föreningen, men för SKB fick man tillgripa stadgeändring och
inrätta en speciell kontroll. Därefter fortsatte båda föreningarna att
bygga med tomter och byggnadskreditiv från staden. Men från och
med 1929 blev staden åter långivare och man stannade vid att normalt
ge lån upp till 87 % av belåningsvärdet, vilket stundom var lägre än
den totala byggnadskostnaden.
De borgerligas motvilja mot att gå upp med lånen högre kan kanske
förklaras av att de enskilda byggmästarna sällan kunde få lån till mer
an 75, högst 80 %, men det fanns även bland bostadskooperatörer -
inom och utom HSB - uppfattningar att insatserna egentligen borde
vara större och lånen mindre. I stadsfullmaktige gjorde sig Mårten
Granqvist till tolk för dem, som omtalats i förra avsnittet. För att bevisa
vilka risker det kunde bli fråga om hänvisade man ofta till att staden
blivit tvungen vid exekutiv auktion inropa ett 1920-2 1 kooperativt -
dock icke av SKB - byggt hus i Bromma, varvid staden förlorat en del
pengar.
Misstänksamheten mot i första hand HSB återkom då och då i
stadsfullmaktige, och finanssekreterare Nordwall fick på sommaren
1928 göra en redan nämnd stor undersökning som redovisades (U
35411928). Orsaken till detta missnöje fanns inom HSB. Den starka
och kanske något svårbegripliga ekonomiska bindningen som fanns
mellan dotterföreningarna och moderföreningen gav upphov till motsättningar,
särskilt som det var klart utsagt att billiga hus fick hjälpa till
att betala de som blivit för dyra. Det fanns också opposition mot att
»medlemmarna fick betala sin insats två gånger», först före inflyttningen
till sparkassan och sedan efter inflyttning »ytterligare en gång i
form av smärre årliga avbetalningars. Det som emellertid kom bäga-