22_sidenbladh1

den av spårvägsdirektören förordade linjen i Vasagatan-Upplandsgatan.
Fullmäktige följde detta beslut.
Därefter gjordes långtgående beräkningar över kostnader och inkomster
för de två förslagen. Som expert utifrån anlitades civilingenjören
J. Körner. Den 23 februari 1939 tillsattes särskilda tunnelbanedelegerade
som med tre borgarråd och fyra verkschefer skulle fullfölja
utredningen. Den 6 september 1940 förelåg deras förslag. Detta
stämde med den senare byggda banan i Sveavägen utom i fråga om
antalet stationer. Projektet visade åtta i stället för byggda sex.
(B 10A/1940, s. 62.)
Som redan antytts var man dock inte fullt enig. Hur mycket skulle
byggas i en första etapp? Man insåg att tunnelbanan var nödvändig för
en fortsatt bosättning i ytterområdena. Det gällde främst att sätta de
stora nya bostadsområdena söder om Söder i förbindelse med arbetsplatserna
på Nedre Norrmalm. De södra banorna borde därför över -
enligt senare alternativ delvis under - strömmarna föras fram till en
provisorisk slutstation vid Tegelbacken. För de västra förorterna skulle
det räcka att bygga en temporär underjordisk säckstation vid Fridhemsplan.
Drätselnämnden som hyste en lättförståelig oro inför det stora byggnadsföretag
som hela tunnelbanan innebar förordade en så begränsad
första utbyggnad. Det gjorde även Axel Dahlberg och några med
honom som ville att de västra banorna skulle få en direkt infart genom
Kungsholmen till Norra Bantorget utan en »tidsödande omväg. via
Vasastaden och Sveavägen.
Det fanns också olika uppfattningar om hur de ekonomiska bördorna
skulle fördelas mellan staden och spårvägsbolaget. Att med skattemedel
subventionera den kollektiva trafikapparaten hade ännu inte
blivit en politisk nödvändighet. Körner, Lundborg och Spårvägens
kontor var dock eniga om att man inte med biljettinkomsterna skulle
kunna både betala driften och förränta tunnelbanekroppen - för att
uttrycka sig populärt - »betala hålet». Zeth Höglund hade i sin reservation
i borgarrådsberedningen föreslagit att staden borde betala tunnelkroppen
och gratis stalla den till trafikföretagets förfogande
(U 15711941). Detta blev också fullmäktiges beslut, 52 röster mot 37,
den 16juni 1941.
På det stora ärendets vag till fullmäktige dök an en gång upp förslag
om att bygga n,ord-sydbanan som en djupt i berg sprängd tunnel. Det
stöddes av militären som framhöll nyttan av bombsäkra kommunikationer
mellan stadens olika delar. Förslaget mötte just ingen förståelse
inom kommunalförvaltningen, men luftskyddsintressena tillgodosågs