22_sidenbladh1

Det som i den allmänna debatten väckte störst uppseende var inte de
utställda föremålen - även om många hånade stålrörsmöbler - eller
de visade bostäderna - som behandlas i nästa avsnitt. Det var utställningen
totala gestalt, utformad av Gunnar Asplund med flera medhjälpare,
som gav många en estetisk chock. Så stora fönster - ja hela
glasfasader - och platta osynliga tak passade inte in i deras föreställningar
om hur hus borde se ut.
Många kände sig kallade att söka slå vakt om vad man ansåg vara
god svensk arkitekturtradition. Att Ragnar Östberg var oförstående
för de nya strömningarna, stärkte traditionalisterna i deras kamp mot
*funkis». I stadsfullmäktige motionerade Carl Lindhagen den 23 april
1930 om att staden skulle begäqa .tydliga föreskrifter i byggnadsstadgan
. . . till skydd mot bebyggelse, som äventyrar en stads skönhetsvärden
och särskilt dess profiler,,. I egenskap av redaktör för tidskriften
Byggmiistaren tryckte Uno Ahren av motionen och kommenterade den
bl. a. med att »den nya arkitekturen är demokratisk, ja den är den enda
verkligt storartade demokratiska rörelsen i vår tid>). (1930, s. 214, UA'S
kursivering.) Så var det nu inte, vilket bl. a. kunde utläsas av allmänhetens
rätt försiktiga hållning till utställningens bostadsavdelning.
B ostadsaudelningen
utställningen avsågs från början endast omfatta konstindustri, konsthantverk
och hemslöjd. I programmet sades dock att: >>I den mån
förhållandena det medgiva, skall den därjämte giva prov på stadsbostäder
och egna hem . . .» En bostadsavdelning kom till och bestod av
10 villor, 15 »hyresvåningar» och 5 HSB-lägenheter. »På ett par undantag
nar utgör denna avdelning en samling försök att lösa bestående
ekonomiska och sociala problem, . . .N sade Gregor Paulsson i katalogen
över bostadsavdelningen, s. 23. Ansvaret för bostadsavdelningen
hade givits åt en grupp yngre arkitekter med Uno Ahrén som
verkställande. De Atställda typerna hade utvalts efter en tävling.
Det som nu väcker uppseende är dominansen av höga och tjocka
hus med enkelsidiga lägenheter. Trots den rationalism och den sociala
medvetenhet som präglade de aktiva arkitekterna - utom Ahren kan
namnas Sven Markelius och Gunnar Sundbärg - blev planlösningarna
rent ut sagt rätt dåliga, om man jämför dem t.ex. med samtida
tyska planer eller med de planer som kom fram i Arstatäviingen tre år
senare - se s. 93. Av samtliga tjugo lägenheter på Stockholmsut-