22_sidenbladh1

malmarna utgjorde tillsammans en generalplan för det dåtida Stockholm,
och Lilienberg såg sin plan från 1928 som s. a. s. en ny edition i
serien stora planer. Att Lindhagens planer under åren 1877-87 endast
i rätt begränsade delar kunde omsättas i gällande stadsplaner, det fäste
man sig mindre vid i början av 1930-talet.
I »Esplanadsystemet och Albert Lindhagem visar Gösta Selling att
Lindhagen redan 1877 måste ha insett, att Sveavägen enligt 1866 års
förslag inte var genomförbar. Stadsplanen för Norrmalm behandlades
då vid fem sammanträden i fullmäktige, och resultatet blev att Sveavägen
fick stanna norr om Adolf Fredriks kyrkogård (a. a. s. 28).
Tio år senare, 1887, godkändes stadsplanen för Kungsgatan, varvid
Sveavägen förutsattes neddragen till denna. Lindhagen var dock emot
denna plan. Han ville lagga det ost-västliga genombrottet mellan Engelbrektsplan
och Adolf Fredriks kyrkogata och förutsatte då att Sveavägen
skulle stanna vid denna (a. a. s. 44).
Det var och förblir därför inte historiskt korrekt att frammana
Albert Lindhagens gestalt för att få stöd för Sveavägens neddragning
till Gustav Adolfs torg. Men så gjordes det beständigt. I Lilienbergs
generalplan från 1928 och i stadsplanekontorets plan från 1936 framhävdes
starkt arvet från Lindhagen. Ännu i den stora och avgörande
debatten den 18 juni 1945 höll nastan alla som förordade stadsplanekontorets
förslag fram bilden av Lindhagen från år 1866. Ingen talade
om hans inställning i frågan år 1887.
En mycket sannolik förklaring till Albert Lilienbergs envisa fasthållande
vid Sveavägens neddragning är att han såg sig som arvtagare till
Albert Lindhagen. Därtill professionellt bättre rustad strävade Lilienberg
att genomföra vad Lindhagen inte maktat.
Som redan nämnts fastställdes 19 12 stadsplan för Sveavägen mellan
Kungsgatan och Klarabergsgatan. Enligt förslag från Hallman och
stadsplanekommissionen skulle den läggas ut som en svagt böjd 18
meter bred gata.
Lilienbergs generalplan
I en bilaga till Lilienbergs generalplan skriver dåvarande docenten
Ragnar Josephson om »Sveavägens förhistoria,, dvs. tiden fram till
den av Lindhagen dominerade epoken. Under hela sin återstående
levnad, i nastan 40 år, skulle Lilienberg förgäves agna sig åt att få
teckna fortsättningen av denna historia.
Viktiga drag i generalplanen är redan skildrade i föregående kapi-