22_sidenbladh1

Som ett led i firandet av stadens 700-års jubileum 1953 kompletterades
anläggningarna i Kungsträdgården med en friluftsscen, restaurangen
Sju Sekler uppe vid Hamngatan och ett stort antal kiosker i
alléerna. Ritningarna gjordes av arkitekten Erik Glemme. På initiativ
av och med ekonomiskt stöd från Stockholms handelskammare utsträcktes
firandet över hela sommaren. Från 9 maj till 13 september
gavs 279 föreställningar på scenen för en sammanlagd publik på 2;
miljoner. Stockholm har fått ett helt nytt centrum för folklivet. Det har
kunnat bibehållas sedan dess.
Djurgården rn. m.
Stockholmarnas största kungliga park var dock Södra och delar av
Norra Djurgården, som sköttes av en särskild förvaltning under riksmarskalksämbetet.
Det hade då och då gjorts upplåtelser till privatpersoner
som på arrenderad mark byggt sig fina och dyra villor. Inkomsterna
därifrån användes för Djurgårdens skötsel. Hos staden tyckte
man inte om dessa upplåtelser inom vad man ansåg vara populära
friområden. Ett skäl för staden att överta kostnader för Djurgårdens
underhåll var att man därigenom kunde slippa se flera upplåtelser.
Efter förhandlingar korn man 1926 till avtal som innebar att staden
övertog kostnader för väghållningen samt ordnade belysning (U 1491
1926). I samma avtal gjorde staden andra medgivanden, nämligen att
åtaga sig skötsel av planen och planteringarna framför Riksdagshuset
på Helgeandsholmen, att vårda parken vid och bakom Nationalmuseum
och att betala 20000 kronor om året för att Hagaparken skulle
hållas tillgänglig för allmänheten.
I samband med att staden blev allt mer engagerad i att förbättra
Djurgårdens användbarhet som park - det gällde både de delar som
fortfarande var i kronans ägo och de som staden förvärvat eller arrenderat
- kändes det allt mer besvarande att ha kvar gevärsskyttebanor
vid Stora Skuggan och Kaknas. Det skulle emellertid dröja länge innan
man lyckades få dem flyttade.