22_sidenbladh1

ningen bekräftade att antalet familjer som behövde hjälp till hyran
vuxit i takt med rivningarna.
Rivningar år 1923 1924 1925 1926 1927 1928
antal eldstäder 239 421 640 823 1 556 2 400
Atskilliga socialister, bland dem Carl Lindhagen, hävdade att staden
borde bygga själv. Harry Sandberg, och med honom majoriteten såväl
i fullmäktige som inom socialdemokratiska gruppen, menade att då
skulle inte det kapital staden kunde uppbringa räcka till så många
bostäder. Byggde staden själv måste den satsa hela ,kapitalet, gav den
sekundärlån räckte det med 20 % av byggnadskostnaderna, dvs. pengarna
f6rslog till fem gånger så många lägenheter, och kunde man få
sekundärlånen från staten behövde staden bara satsa 10 % till tertiärlån,
och då kunde pengarna räcka till tio gånger så många lägenheter.
Lindhagen lyckades dock få tillagt fullmäktiges beslut att staden borde
bygga själv, men eftersom Sandberg som ansvarigt borgarråd var
emot, blev detta inte gjort. Det dröjde till 1936 innan staden skaffade
sig bolag för att bygga själv - se kapitel 2, s. 73.
Detta rätt hastigt tillkomna beslut den 20 december 1929, som inte
hindrades av en borgerlig minoritet, markerar en helt ny bostadspolitik
från stadens sida. Det är lätt att tro att krisåret 1933 markerar en
gräns i bostadspolitiken, med av regeringen Per Albin Hansson då
föreslagna statliga åtgärder. Detta är för Stockholms del fel. Staden
hade på egen hand utformat regler för hur man skulle främja tillkomsten
av billiga lägenheter och utnyttjade därvid egen mark och
lånade själv upp de medel som erfordrades för sekundärlånen. Detta
hindrade naturligtvis inte staden att efter 1933 utnyttja av staten
erbjudna möjligheter och komplettera sitt eget bostadspolitiska program
i anslutning härtill.
De i december 1929 av staden erbjudna möjligheterna utnyttjades
snabbt av redan befintliga eller hastigt nytillkomna byggande stiftelser
och föreningar. De till sekundärlån anvisade 4 miljonerna tog slut på
fem månader, och den 30 maj 1930 beslutade staden anvisa ytterligare
6 miljoner. Den enda meningsmotsättningen då var att högern ville
begränsa maximistorleken på de lägenheter som skulle få förekomma
i dessa hus med billiga lägenheter från 120 m2 till 90 m2 våningsyta
(brutto). Som vanligt blev det som den borgerliga minoriteten
ville. De hade medhåll av Yngve Larsson och en del frisinnade. I
debatten framhåller Harry Sandberg att medan det tidigare om åren
varit tal om att staden skulle få sina kostnader täckta var det nu fråga
om en verklig subvention av bostadsproduktion.