22_sidenbladh1

den ursprungliga överenskommelsen. Tomtägarna hävdade dock att
staden borde utan kostnad för dem ställa i ordning gator och ledningar
och belysning i alla områden som varit bebyggda vid inkorporeringen.
Frågan utvecklades till en rätt elakartad motsättning som kom
attlkallas »Brännkyrkakriget». I Bromma fanns visserligen Mariehäll
och några små obetydliga sådana områden, men det var områdena i
Brannkyrka väster om stambanan plus Örby som striden i första hand
gällde.
Nar den nya stadsplanelagen trädde i kraft 1932 fick staden möjlighet
att antaga s. k. gatukostnadsbestämmelser, varigenom bidragsskyldigheten
.skulle kunna regleras. Vid närmare prövning fann staden
dock lagens regler inte helt tillfredsställande. Svenska Stadsförbundet
begärde och fick en komplettering av lagen som trädde i kraft den 1
juli 1935. Först därigenom ansåg sig fastighetsförvaltningen ha fått
tillräckliga rättsmedel för att kunna ålägga tomtägare i de gamla
områdena att betala för att få gata och avlopp.
Striden kulminerade i stadsfullmäktige den 16 november 1936 (U
38811936). De omkring 1400 fastighetsägarna hade anlitat professorn
i förvaltningsrätt Nils Herlitz, stadens expert var hans professorskollega
från Uppsala Halvar Sundberg, som tidigare varit både stadsjurist
och borgarråd. Stadsfullmäktige fick sig redovisad en professorsstrid
på högsta nivå. Det fanns två tunga argument för att kräva bidrag. Ett
var enligt Yngve Larsson att staden vid inkorporeringen »uttryckligen
förbehållit sig rätten att pålägga gatukostnadsbidrag i den mån framtida
lagstiftning gåve staden möjligheter därtill». Det andra var att i
stadens trädgårdsstäder fick tomträttshavarna genom sina avgifter
helt förränta stadens kostnader för gator och avlopp. Harry Sandberg
pekade på att det bara fanns 137 personer kvar som hade ägt sina
tomter sedan inkorporeringen, medan alla övriga nära 1 300 köpt sina
senare och därmed borde vara införstådda med att de måste betala.
Fastighetsnämndens gentemot fastighetsägarna hårda linje vann
dock inte gehör i kollegiet, utan man lyckades dar bli enig om en
kompromiss mellan denna och fastighetsägarnas krav på att få gator
och avlopp utan kostnad. I fullmäktige var det främst Yngve Larsson
som talade för kompromissen. Harry Sandberg hade accepterat den
men hade svårt låta bli hävda sin ursprungliga linje. För fastighetsägarna
talade bl. a. Anders Hed-Larsson (f) som var fastighetsmäklare
och dalmas med erfarenheter från USA. Egnahemsbyggarna var i
hans ögon D.. . folk av den sega svenska typ, som helst vill vara sin
lyckas smed. . . . andra trädgårdsstäder [har] på kort tid byggts upp . . .
och sedan förevisats världen som det typiska i det lyckliga Stockholm,