22_sidenbladh1

trafiken använda den befintliga sammanbindningsbanan via Riddarholmen.
Alla begrep att fjärrtrafikens bortflyttning och Centralstationens
ombyggnad måste vara en långsiktig affär. Följaktligen tänkte man sig
att bygga den ost-västliga förortsbanan först. Man gick så långt att
tyska experter fick i uppdrag att göra kostnadsberäkningar och räntabilitetskalkyler.
De senare visade att staden per 1913 skulle kunna få
3,l % ränta på nedlagt kapital.
Winell delade inte uppfattningen att man skulle börja bygga den
ost-västliga linjen. Redan 1909 - dvs. innan stadens kommitté var
färdig med sitt utlåtande - presenterade han starka skal för att man
borde bygga den nord-sydliga först. Det gällde att ge befolkningen i de
södra förorterna möjligheter att resa förbi Slussen och Gamla Stan till
den största koncentrationen av arbetsplatser: Nedre Norrmalm.
Frågan kom upp i fullmaktige den 14 april 1913, då kommunikationskommittens
betänkande skulle behandlas (U 941 19 13). K. A. Wallenberg
talade för den ost-västliga linjen. Denna hade Enskilda Banken
förklarat sig villig finansiera, men det bad Wallenberg fullmaktige
bortse ifrån. Han och några andra talare menade att staden nu måste
ta ansvar för förortskommunikationerna. Två veckor tidigare hade
fullmaktige beslutat godkänna avtal om inkorporering av Bromma,
och Brännkyrka var ju redan från årets början en del av Stockholm.
Han vann dock inte tillräckligt gehör. Flertalet ansåg att den nord-sydliga
linjen var viktigare, och med 51 röster mot 43 beslöt fullmaktige
att staden tills vidare inte skulle göra något åt förortsbanorna.
Så blev det också. Mellan 1913 och 191 7 gjorde Stockholm ingenting
åt lokalbanorna. Staden och staten var dock konstant invecklade i
krångliga bangårdsförhandlingar. En viktig händelse under denna tid
och i detta sammanhang var att stadsfullmäktige på natten den 25 maj
1914 beslutar att bygga Hammarbyleden 7 se kapitel 4. (Samma natt
godkändes ett förslag till reglering av området kring Slussen, men
detta underkändes senare av byggnadsstyrelsen.) Vid denna tid hade
Smedsuddslinjen ännu många trogna förespråkare, bland dem Winell,
rnen det förekom också en rad förslag att lägga järnvägen på
Riddarholmens utsida.
Regeringen var inte nöjd med stadens passivitet i fråga om förortsbanorna,
och efter påstötningar från grannkommunerna ombads
Winell än en gång att ta sig an frågan. Han fick en statens förortsbanekommission
till huvudman och Gösta Lundborg till medhjälpare.
Detta arbete pågick 1919-23.
Vid denna tid blev regeringen Branting med Anders orne som