22_sidenbladh1

samhetsberattelser och 1929 ger han en översikt: Sanering av gamla
kvarter (B 3211930, s. 33). »Hela stadsdelar bara ännu till det inre sin
prägel av den tidens [80- och 90-talens] förfelade stadsbyggnadskonst,
och långa tider torde åtgå för att i någon mån bota skadorna . . . att
ena alla stridiga viljor, tillgodose berättigade önskemål och avvisa
överdrivna krav för att slutligen nå fram till en allmängiltig godtagbar
lösning, som icke i allt för hög grad bar den slätstrukna kompromissens
prägel, ar en krävande och tålamodsprövande uppgift, en av de
svåraste det ankommer på byggnadsnämnden att lösa. Stadsplanerna
binder visserligen byggandet med strama band, men låter sig själv icke
bindas, om behovet kräver en ändring, . . . Stadsplanen ar ett mäktigt
institut, som råder över ofantliga ekonomiska varden, dess makt ar i
sanning vördnadsbjudande. Men den skriver icke lagar för utvecklingen,
det ar en synvilla nar det'ter sig så, det ar utvecklingen som
formar stadsplanen och skänker den en levande ande..
Varje gång någon ville bygga i ett kvarter granskade, som sagts,
Westholm och Stål stadsplanen för att se om man inte kunde reducera
byggnadsratten och därigenom få mera sol och ljus in i kvarterets
inre. Huvudargumentet för att få fastighetsägarna att acceptera minskad
byggnadsratt var att ett hus vid gatan med två parallella fasader
var så mycket effektivare att planlösa och bygga an ett hus med flyglar
in på gården, att man därför borde kunna slopa dessa utan någon
ekonomisk förlust. Om tomterna var mycket djupa fanns det. i
stadsplanen dock oftast fristående gårdshus, antingen halvhus mot
en grannfastighet eller fristående mot ytterligare en gård. Då räckte
inte ett vanligt gathus i sex våningar till för att ge erforderlig byggnadsrätt.
I många fall innehöll den nya stadsplanen då ett åttavåningars
hus indraget sex meter från den gamla gatulinjen. Så har också
byggts på många håll t. ex. på Dalagatan och Vastmannagatan i kv.
Nebulosan.
Westholm sökte i arbetet med saneringsplanerna följa en tumregel,
att fastighetsägarna borde tåla en reduktion av den ursprungliga
byggnadsratten med 115. Detta ville fastighetsägarna inte acceptera.
Ett skal härför var att reduktionen inte drabbade alla lika. Tomter
med litet djup kunde rent av få ökad byggnadsratt. På hösten 1940 -
Westholms sista år - hade stadsfullmäktige antagit tjugo kvartersplaner.
Fastighetsägarna samlade sig till motåtgärder och överklagade
överståthållarambetets beslut att fastställa planerna. Deras talesman
var fastighetsagarföreningens förste ombudsman, advokaten Sigurd
Ahlmark, som i polemik mot Westholm - SVD 28 augusti 1940 -
anförde: .Stadsplanen användes helt enkelt som konfiskationsinstru-