22_sidenbladh1

anor över Skanstull och Hornstull skulle behöva föra in till Nedre
Norrmalm, regionens beständigt största arbetsplats.
Tidigare beräkningar över framtida trafik hade utgått från »trädgårdsstadsbebyggelse*,
och frågan hade varit: .Blir det tillräckligt
med trafikanter för att motivera förortsbanor, som blir dyra nar de
genom innerstaden skall dras i tunnlar? n De nya beräkningarna avsåg:
»Hur många förortsbor kan ett spårpar betjäna?. Detta berodde naturligtvis
dels på hur långa tåg man kunde ha, hur tätt efter varann de
kunde köra och hur många stående passagerare man kunde räkna
med i genomsnitt. Men dels naturligtvis också hur stor del av antalet
boende inom en förort som skulle vilja resa under mest belastad
tidsenhet - man räknade både timme och kvart. Det skulle föra för
långt och inte vara tillräckligt intressant att här referera detaljerna i
dessa beräkningar. Summan var att man raknade med att kunna köra
på samma spår normalt 30 tåg i timmen, dvs. med 2 minuters intervall,
men under någon kortare tid, kanske en kvart, med endast 90 sekunders
avstånd mellan tågen. Skulle flera grenlinjer samsas på samma
huvudspår, som vid Skanstull, fick det inte förekomma förseningar på
många sekunder innan tågen skulle störa varandra med stockningar i
hela systemet som följd. En linje med sexvagnarståg beräknades kunna
maximalt betjäna 150 000 förortsbor.
Fastighetskontorets tabeller visade att tre grenlinjer från Skanstull:
en bana till Skarpnäck, en till Farsta och en via Orby mot Älvsjö-egendomen,
kunde komma att ensamma betjäna sammanlagt inemot så
många invånare. Trafikanterna över Skanstull skulle alltså ta i anspråk
praktiskt taget allt trafikutrymme på de hittills projekterade två spåren.
Skulle trafikanter som kom från förorterna bortom Hornstull
kunna från Slussen resa vidare norrut med tunnelbana behövdes
ytterligare två spår.
Bevisföringen för de fyra spåren var övertygande, och på mindre
än ett halvt år lyckades det Gösta Lundborg och Sven Markelius att
utarbeta förslag och Yngve Larsson att få dem godkända av fullmäktige
den 18 juni 1945 - se kapitel 4.
Bara tre grenlinjer
En annan slutsats som man kunde dra av Samuelssons beräkningar var
att högst tre grenlinjer kunde anslutas till en stamlinje. I tidigare
skeden hade det förekommit ritningar med t. o. m. sju grenlinjer vid
Skanstull, låt vara att några var alternativa. Men 1945 kvarstod fyra
stadens egna linjer - utom de förut nämnda även en projekterad bana