22_sidenbladh1

De traditionella trädgårdsstäderna utgjorde val inte det allvarligaste
hotet mot det som Skönhetsrådet ville skydda, utan det var de nya
stadsdelarna med smalhus samt framför allt de nya industriföretagen i
ytterstaden. Sernander riktade sig mest av allt mot den rikliga användningen
av dynamit, framför allt i bergen langs farlederna från
skärgården in till Stockholm.
Hade dessa ansträngningar någon verkan? Ja, många naturminnen
blev skyddade genom att marken i fråga lades ut till park, låt vara att
slitaget från närboende ibland blev så starkt att i varje fall växtligheten
utplånades. Fornminnen var redan skyddade i lag. Nar det gällde
gamla herrgårdar och torp bestod svårigheten att få pengar till upprustning
ach att hitta en vettig användning av byggnaderna, så att de
kunde fortsatta att leva utan att bli utslitna.
Nar vi nu ser tillbaka på stadsplaneringen under 30-talet ar det
viktigt att namna dessa av Skönhetsrådet tillhandahållna förutsattningar.
Stenstadens krans
När funktionalismens ideer i fråga om stadsplanering skulle börja
tillämpas fanns det inte mycket mark för hyreshusbebyggelse tillgänglig
i innerstaden. Staden agde yttre Kungsholmen, kronan agde
Gardet och därutöver fanns i periferin smärre områden, vilka delvis
gjorts tillgängliga genom att industriföretag försvunnit. De gamla
fyrkantiga kvarteren fick en krans av nya bostadsområden med i
huvudsak öppet byggnadssätt.
Skall man söka, ange en stilhistorisk tidsgräns för de nya stadsplanerna
bör den ligga mellan 1926, då Atlasområdet får sin plan, och
1927, då Bergssundsområdets plan ändras första gången. På hösten
1928 signerar Lilienberg den första planen för Norr Malarstrand.
Området söder om Ringvägen och väster om Skanstull var i stort sett
obebyggt och en plan från vattenverket vid Eriksdal till sockerbruket
Tanto lade stadsplanekontoret fram 1929. Planen signerades den 29