22_sidenbladh1

enhårt på genom många år. Kronans exploatörer däremot kände
inte några sådana begränsningar. Den översta delen av Gardet hade
exploateringstalet 1 ,O. Men stadens bebyggelse på Fredhäll och Kristineberg
hade bara 0,65. Där fick man rent av uttryckt i siffror hur
ideell staden var och hur sniken kronan var. De gamla kvarteren på
malmarna hade exploateringstal mellan 1,5 och drygt 2, beroende på
hur pass djupa tomterna var.
Intresset för sådana siffermässiga analyser avtog med åren, och på
stadens mark tillämpades den så småningom inte alls. All stadens mark
i ytterområdena betraktades som lika .värdefull» och det fanns i varje
fall inga ekonomiska motiv för att i detalj mäta markutnyttjandet. Det
viktiga var att man fick ett rimligt utnyttjande av det kapital som
staden investerade i gator, i tunnelbanan och i ledningar, ett förhållande
som bevakades, och alltjämt bevakas med stor omsorg.
En elegant avslutning av denna epok kom 1954 med Gunnar Pleijels
doktorsavhandling: »The Computation of Natural Radiation in Architecture
and Town Planning.n4 Han hade dessförinnan tillhandahållt
en specialkamera och en e modell solvisare» genom vilken tillräckligt
noggranna studier av ljusinstrålning mot ytor kunde beräknas redan
på projektstadiet.
Geografi för planerare
Stadsgeografi är en ung vetenskap. I Stockholm kan man säga att den
började med Sten de Geer: »Stockholm ur geografisk synpunkt* i
Turistföreningens årsskrift 1922. Ett genombrott kom 1934 med
Hans W:son Ahlman: »Stockholms inre differentiering» (B 5 l/ 1934).
I detta arbete hade han medhjälparna I. Ekstedt, G. Jonsson och W.
William-Olsson.
Som nybliven professor i geografi vid Stockholms Högskola begärde
Ahlman i oktober 1929 pengar för en »ekonomisk-geografisk undersökning
av nutida Stockholm med förorten, och i september 1931
beviljade staden medel för detta (U 3391193 1). »Det är för mig synnerligen
angeläget, hurusom den moderna geografin kan bedrivas på ett
sådant sätt, att den kan tjäna praktiska ändamål och bidraga till Iösandet
av aktuella frågor» skrev Ahlman i Ymer 1930 (h. 1 och 2). Ahlmans
framställning kom inte långt efter det ztt Lilienberg publicerat
sin »Generalplan för Stockholms tätare bebyggda delarn - se kapitel 4.
Varken Albert Lilienberg eller Axel Dahlberg skulle emellertid visa
sig särskilt intresserade av Ahlmans utredningar. Med pengar från
stadsplanenämnden hade den förre fått igång likartade undersök-