22_sidenbladh1

flyg till Finland startades 1924 och en linje till Kalmar-Stettin-Berlin
kom igång 1927.
När inte Aeroklubben ville sköta rörelsen längre fick staden åta sig
det, och en flyghamnsstyrelse bildades genom beslut den 2 1 maj 1928
(U 15111928). Den fungerade med Yngve Larsson som ordförande
anda till 1946. Den hade till att börja med ingen egen budget utan
anslagen gjordes tillgängliga hos hamnstyrelsen. Staden fick rusta upp
flyghamnen och b1.a. kosta på ett staket, vilket inte funnits förut. En
hangar byggdes 1931 och till den fick man 50 % statsbidrag. Under
tiden 1 november till 1 april var det inte mycket flygtrafik och hangaren
användes till »ispalats» dvs. man hade en konstfrusen skridskobana
på större delen av golvet.
Allt efter som möjligheterna att landa med flygplan med hjul blev
bättre flyttade flyget bort från Lindarängen. Det sista reguljära flyget
flyttade 1936 till Bromma, och därefter fanns det bara ambulans-,
skol- och privatflyg. Den 14 juni 1952 stängdes Lindarangens flyghamn.
Staden hade köpt Skarpnäcks gård 1922 och 1924 beslöt fullmäktige
att fältet skulle reserveras som ~lantflygplatsn (U 37511924). Men man
sa ordentligt ifrån att det inte fick betalas ut pengar, inte ens för fältets
dränering, för man räknade med att få statsbidrag. Det hade Göteborg
redan fått för Torslanda.
Tidigare under 1924 hade AB Flygstadion kommit in med en ansökan
om att få hyra fältet. Man ville för flygplan få en landningsbana
vilken också kunde användas för »hastighetstavlingar» för bilar och
motorcyklar. K. m:t medgav den 23 mars 1924 att fältet under 20 år
fick användas som flygplats. Det fanns ett projekt till landningsbanor,
men ingenting hände. Under tiden fick flygplanen landa på det militära
fältet vid Barkarby.
Aren gick, men under den försvarsiver som grep omkring sig 1939
förhandlade staden med staten om att fältet borde byggas ut. Flygvapnet
förklarade visserligen att ett fält av dessa dimensioner inte kunde
användas av militära plan, men det hjälpte inte. I arbetslöshetskommittens
regi drogs arbetet igång, och med 60 % statsbidrag gjordes tre
asfalterade banor, 30 m breda och 600-735 m långa. Under krigsåren
anställde staden en fåraherde att vakta de får som betade fältet.
Senare har segelflygarna fått disponera fältet och där har förekommit
biltävlingar av olika slag. Brandkåren och polisen har där övat