22_sidenbladh1

Läget var helt låst, och Zeth Höglund bestämde sig att själv resa ut
och tala med invånarna. Atföljd av ett lämpligt antal ansvariga tjänstemän
höll han den 11 oktober 1947 Överläggning på Örbygränsens
spårvägsplattform med representanter för dem som bodde i trakten.
»Zeta. var en politiker om vilken det sagts: .Vi har bara en kommunalpolitiker
av verkligt format i vårt land, och han är inte intresserad
av kommunalpolitik.» Det var också mycket sällsynt att vi ute på förvaltningarna
fick uppleva att han konkret på detta satt ingrep för att
styra ett ärende. Sammankomsten kändes nästan högtidlig. Planerna
ändrades inte, men han lovade en viss förstärkning av busstrafiken under
en övergångstid. I fullmaktige den 30 juni 1950 avslogs med 32
röster mot 21 förslag om ytterligare utredning (U 24611950).
Problemet återkom i Bromma fast i mildare form. Med den standard
som tunnelbanan skulle få, kunde dess tåg inte utnyttja Nockebybanans
spår. Lundborg och generalplaneutredningen undersökte
tre alternati;: (1) i princip ny bana till-stor del i tunnel, (2) spårväg
bibehållen med omstigning i Alvik och (3) buss i Alviksvägen. Det
första alternativet skulle bli orimligt dyrt. Det andra blev antaget som
ekonomiskt fördelaktigt. Det fanns gott om spårvagnar från b1.a.
Ängbybanan som ju skulle ersättas med tunnelbana. Vidare var spårvägshallen
vid Alvik för trång och kunde inte användas för tunnelbanevagnar.
Slutligen gällde det hsr, i motsats till vad som var fallet i
Skarpnäck och Örby, en linje av ansenlig längd - 6 km. Och många
ledamöter av fullmäktige och högre tjänstemän bodde längs »tolvan».
Den fick således bli kvar fastän senare omdöpt till nr 120. Den torde
vara den enda linje i världen som går i både höger- och vänstertrafik.
På Alviks station och första sträckan går den liksom tunnelbanan i
vänstertrafik, men innan den kommer till första gatukorsning växlar
den över till högertrafik.
Skälet till att de gamla förortsbanornas spår och stationer inte gick
att använda var först de nya tågens längd; sex vagnar i stället för
motorvagn med högst två släpvagnar. När man studerade de nya
tågens accelerationsförmåga kom man till att det borde finnas motorer
i alla boggier. Strömförbrukningen efter start skulle därvid bli så stor
att man skulle behöva ovanligt grova luftledningar. Det var därför
riktigare att mata strömmen via en tredje skena, vilket var vanligt på
existerande banor utomlands. Strömskenan var livsfarlig att röra vid
- 700 volt - och följaktligen måste tågen köra i områden som var
effektivt inhägnade. Plankorsningar med gator var därför helt otänkbara,
och det var främst detta skal som definitivt gjorde det omöjligt
att använda Nockeby- och Örbybanornas gamla spar. På banan till