22_sidenbladh1

och senare nyttiggörande (B 10B/1935). Tävlingen syftade till att få
fram »i hygieniskt och socialt hänseende fullt godtagbara och ur trevnadssynpunkt
tillfredsställande familjebostäder,, som kunde .framställas
och uthyras till lägre kostnad än de lägenheter, som under
senare år allmänt producerats i Stockholm.,,
Det befolkningsskikt man ville hjälpa antogs ha en årsinkomst per
familj av mellan 3 000 och 3 500 kronor. Hyran borde inte överstiga
25 %, alltså ligga på mellan 750 och 875 kronor. På allmänna marknaden
kostade lägenheterna 30 kr/m2 och år; ett rum och kök om 40 m2
följaktligen 1200 kronor. Enligt tävlingsprogrammet gällde det att få
fram lägenheter som kostade mellan 21 och 23 kr/m2 och år, och som
på ett minimum av yta gav maximal brukbarhet, dvs. hade så många
rum som möjligt, vilket var liktydigt med mindre rum an i vanliga
lägenheter.
För att sänka kostnaderna fick lägenheterna inte innehålla badrum
utan endast toalett med handfat. Detta blev starkt kritiserat bl. a. i
fullmäktige av Gustaf Larsson (s), sekreterare i Hyresgästernas Riksförbund.
Samma mening kommer till synes i HSB'S senare omtalade
motförslag. Detta var s. a. s. en fortsättning av det s. k. badrumskriget.
Fastighetsnämnden vidhöll dock i flera år sin uppfattning att mindre
bemedlade inte behövde badrum. I dagstidningar av alla färger förekom
ännu 1936 skarpt kritiska uttalanden i denna fråga av kända
kvinnor. Signaturen Vouge - Ven Nyberg - i SVD den 20 februari
1936: »En kvinna kan gråta av ilska över något så dumt och med förlov
sagt obarmhärtigt,, som att inte ge varmvatten och bad till »mindre
bemedlade husmödrar med många barn.»
I Arstatävlingen belönades - med två undantag - bara smalhus.
Första pris fick Nils G:son Friberg, anstalld hos Ragnar Östberg. Erik
Lallerstedt och David Helldén fick tredje pris för ett förslag med små
punkthus. Man inköpte förslag av Thure Bergentz på stadsplanekontoret
och av Carl-Evin Sandberg och Ernst Grönwall, den senare
anstalld hos Stark. På den tiden gick det bra att tävla även om man var
anstalld hos en av prisdomarna, vilket ju senare har förbjudits.
Ett inköpt förslag, ,,En dag skall jorden bliva vår», var författat av
Kooperativa förbundets arkitektkontor. Även bortsett från det suggestivt
klingande mottot pekade detta förslag långt fram i tiden. Att
förslaget bara inköptes torde ha berott på att man i strid mot programmet
ersatt en stor del av hyreshusen med radhus i en och två
våningar. Trots detta hade man nått det i programmet föreskrivna
markutnyttjandet. Byggnadsvolymen låg dock långt under övriga belönade
förslags, vilka alla lyckats få in ungefär 115 mer än vad som