22_sidenbladh1

tik som blev möjlig genom riksdagsbesluten 1945 och 1946 - se nedan
- steg den genomsnittliga storleken av de byggda bostäderna så
snabbt att bostadsbristen - eller rättare sagt den starka efterfrågan på
nya lägenheter - bestod till långt in på 60-talet, och någon Inera
omfattande sanering kom under denna tid inte igång.
Detta hade sin naturliga förklaring, aven om många inte förstod den
förrän efteråt. Nar man genom effektiva åtgärder hindrar prisstegringar
på en vara som det ar ont om, konserverar man bristen. För
efterkrigstidens bostadspolitiker var det väsentligt att inte få två hyresnivåer,
vilket man hade haft efter första världskriget. Hyresnivån
steg vida långsammare an de flesta andra priser, och följaktligen fanns
det en kompakt kö av hushåll som efterfrågade en större bostad.
En genom tillskott av större lägenheter ökad bostadsstandard var
dock verkligen angelägen. Den var bl. a. inskriven i: »Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, De 27 punkterna med motivering., som hade utarbetats
av en kommitté under Ernst Wigforss ledning och med b1.a.
Gunnar Myrdal som aktiv medarbetare.
De statliga bostadspolitiska utredningarna fortsatte, och Alf Johansson
var beständigt den som förde pennan. Bostadssociala utredningen,
som under krigsåren hållit sig något avvaktande, samlade sig till ett
brett upplagt Slutbetänkande. Den första delen (SOU 1945: 63) daterad
28 december 1945, utmynnade i förslag om allmänna riktlinjer för
bostadspolitiken samt om lån och bidrag av statstnedel för bostadsandamål.
Den andra delen (SOU 1947: 26) daterad 28 april 1947, behandlar
utförligt sanering i stadskärnor samt organisatoriska problem.
En kärnfråga var har gränsdragningen mellan statens och kommunernas
ansvar. Kommunerna värjde sig i regel mot att få ekonomiskt
ansvar för bostadsförsörjningen. Stockholm var ett undantag, där man
redan 1940 började förmedla statliga tertiärlån. Staten krävde att
kommunerna skulle ställa tomtmark till förfogande, men att den skulle
varderas i 1935 års pris. Många ansåg detta svårt, men Stockholm
hade ju väl sörjt för sig och hade stora områden bokförda till mycket
låga värden.
Alf Johansson har 1962 själv givit en översikt över den statliga
bostadspolitiken i: .Hundra år under kommunalförfattningartia
1862- 1962. Jag behöver därför här bara antyda några för Stockholm
viktiga villkor i den statliga bostadspolitik, som fick sin definitiva
utformning under riksdagarna 1945 till 1947.
Alla städer med mer än 10 000 invånare måste göra bostadsfiirsöijningsplaner.
Detta var naturligtvis nyttigt för att få tillräckligt långsiktiga
bedömningar av de bostadspolitiska spörsmålen. Det var därut-