22_sidenbladh1

delas, ett till dåvarande l:e stadsingenjören i Göteborg Albert Lilienberg
samt ett till arkitekterna David Dahl och Paul Hedqvist, den senare
aktiv nydanare och då anställd på stadsplanekontoret.
En annan av de aktiva arkitekterna på stadsplanekontoret, Wolter
Gahn, som också var redaktör för tidskriften Byg-gmästnr~n, recenserade
tävlingen där (1927, s. 93). Han hade en bestämd uppfattning om
var i landskapet man borde bygga och rnenade att de två med 1:a pris
belönade förslagen också var bra, även om han hade en mera realistisk
uppfattning om »drabantstäder» än vad prisnämnden haft. Han
smyckade sin artikel med ett par långa citat av Le Corbusier. Om
Lilienbergs förslag säger han att det: M. .. äger däremot sina förtjänster
helt inom det trafiktekniska området. Projektet är visserligen även i
övrigt synnerligen omsorgsfullt utarbetat. Dar finns allt: torn i fonden
på alla större gator och parkeringsplatser dar de behövas m. m. Man
sakndr dock en bärande ide.»
Detta uttalande varslade om framtiden. I oktober samma år tillträdde
Lilienberg posten som stadsplanedirektör i Stockholm, och kom,
enligt uppgift, »från första dagen. i motsättning till ledande arkitekter
på kontoret, Gahn, Hedqvist och Gunnar Sundbärg. Ture Ryberg,
som var »förste man» bland de projekterande arkitekterna, intog en
mera obestämd hållning. Det dröjde två och ett halvt år innan stadsplaner
för Fredhall och Kristineberg blev klara, se s. 84. Den bestående
och för fortsättningen väsentliga vinsten av Fredhällstavlingen var
att staden godtagit ett väsentligt lägre markutnyttjande an som förut
varit vanligt i innerstaden, t. ex. för Atlas-området året innan.
Tävlingen om Gardet 1929
Regering och riksdag hade sedan beslutet 1901 om en ny härordning
sysslat med tankar om att sälja delar av Norra Djurgården för bebyggelse.
I dessa föreställningar ingick att ordna en tävling, och djurgårdskommissionen
- organiserad 19 10 för att handha sådan exploatering
- fick 1920 regeringens uppdrag att göra program för en tävling.
Först fem år senare överlämnade kommissionen det begärda programmet.
Detta remitterades bl. a. till byggnadsstyrelsen men därefter
ledde det inte till några åtgärder eller beslut.
I detta program synes ha varit inskrivet regeln om att högst 113 av
marken kunde tankas bli gator och allmänna platser och alltså 213
kvartersmark, till någon del avsedd för offentliga byggnader men i
huvudsak möjlig att sälja för bostadsbebyggelse. Denna n33 %-regel»
skulle senare bli den stora diskussionspunkten. Byggnadsstyrelsen an-