22_sidenbladh1

nämnden »missriktad undfallenhet för ett kortsynt fastighetsagarintresse»
(B 3211935, s. 26).
Speciella problem fanns i Gamla Stan. En diskussion från 1916 till
1922 hade lett fram till en av fastighetsnämnden 1923 anordnad
tävling, dar man begärde förslag till förbattringar - främst lekplatser.
En förutsättning var att inte bara »minnesrika. byggnader utan aven
stadsplan och tomtindelning skulle bevaras. Detta har 1973 utförligt
skildrats av Gösta Selling i .Hur Gamla stan Överlevde. och behandlas
därför inte har. En av lekplatserna, Junotappan, utlades 1929 men
saneringen av byggnadsbeståndet kom inte i gång på.allvar förrän
1936. Den blev inte så omfattande och avstannade under kriget. Först
på 60-talet kom den igång på nytt.
Kvartersplaner
Redan 1926 började Westholm kvarter för kvarter göra nya stadsplaner.
På dem visades vilka delar som skulle få befiyggas och vilka delar
som skulle vara gård. Han tillämpade, eller kanske snarare utprovade,
de ideer som sedan kom att inskrivas i den nya stadsplanelagen. Med
stadsplanebestämmelser angav han hur högt och för vilket ändamål
husen fick byggas, och han försökte få gårdarna så stora och sammanhängande
som möjligt.
Det behöver kanske förklaras varför dessa stadsplaner tillskrivs
stadsarkitekten och inte stadsplanedirektören, särskilt som så många
bar Lilienbergs namnteckning. Westholm utnyttjade varje ansökan om
byggnadslov på malmarna för att genom underhandlingar med byggmästaren
och hans arkitekt få till stånd förbattringar i kvarterens
inre. Kvartersplanen - i regel var det ju fråga om en ändring av en
äldre plan - blev sålunda ett resultat av Westholms konst att förhandla.
Ar 1929 bestämde sig byggnadsnämnden för att låta göra sådana
kvartersvisa stadsplaner för hela »stenstaden» med undantag för Nedre
Norrmalm och Gamla Stan vars planfrågor ju behandlades i annan
ordning. Efter 1931 fick Westholm som medarbetare på stadsplanekontoret
arkitekten Ivar Stål. Nar Westholm slutade som stadsarkitekt
1940 fanns det bara några få kvarter som ännu inte fått sådan plan.
Stål fortsatte sitt arbete, b1.a. då behovet att förbättra de tidigare
gjorda planerna inte försvann.
Det var naturligtvis inte möjligt att med en gång göra stadsplaner
som visade en sammanhängande gård i varje kvarter, aven om det var
dit man strävade. Stadens tjänsteman ville bli av med gårdshus och
gårdsflyglar, och för att göra det försökte man minska byggnadsvoly-