22_sidenbladh1

Utbyggnaden i Brannkyrka har inte som den i Enskede dominerats av
fastighetsförvaltningens program. Där har alltid funnits enskilda exploatörer
som sökt överenskommelser med staden för att utnyttja sin
mark. Ibland, t. ex. i delar av Örby och Mälarhöjden, ledde det till att
staden köpte råmarken innan stadsplan blev godkänd och antagen.
Den enskilde exploatör som lyckades överleva längre än någon annan
var Olsson & Rosenlund HAB. För att komma åt lertag och kunna
bygga tegelbruk i trakten av nuvarande Örnsberg hade handelsbolaget
1894 måst köpa hela Hägerstens gård. Under 20- och 30-talen
byggdes egnahem på stora delar av egendomens åkrar och hagar, men
skogsområdena langs södra gränsen förblev outnyttjade.
I samband med att L. M. Ericsson och Midsommarkransen byggdes
ut blev det klart att spårvagnslinjen som slutade i Midsommarkransen
kunde förlängas. Gränsen mellan handelsbolagets och stadens mark
gick tvärs över det som skulle bli Hägerstensåsen. Chefen för bolagets
exploateringar, Fritz H. Eriksson,G lyckades få staden med på att
spårvagnen skulle dras ratt fram i en tunnel i stället för att svänga av
söderut mot Hökmossen, vilket fastighetskontoret ville. Stadsplan för
Hagerstensåsen upptog hyreshus, på stadens södra del enbart trevånings
smalhus, på handelsbolagets norra del jämväl punkthus i sex
våningar. Bolaget anlitade här som på många andra ställen arkitekterna
Ancker, Gate och Lindegren som medverkade i stadsplanearbetet
och sedan ritade en del av husen.
Hagerstensåsen fick ett centrum dar utredningen från Gubbängen
tillämpades. Handelsbolaget lat en del av de pengar det fick från
försäljningen av tomter för bostadshus gå till finansieringen av centrum,
som därigenom kunde byggas förhållandevis tidigt. Edmund
Dahlström gjorde 1949-50 en samhällsvetenskaplig undersökning av
stadsdelen bl. a. för att man ville se i vilken utsträckning idéerna
bakom grannskapsplaneringen hade kunnat förverkliga^.^ Den hade
text aven på engelska vilket gjorde Stockholms förortsplanering
något uppmärksammad utomlands. Det som då föreföll anmärkningsvärt
var att det, trots att bilinnehav då ännu var relativt sällsynt
och rörligheten således mindre än nu, förekom rätt litet umgänge
mellan grannar. Man umgicks mest med hustruns släktingar och
mannens arbetskamrater.